Studio 1 idag diskuterade frågan om man kan kalla SD för rasister, de hade bjudit in mig och Marcus Uvell som snart tillträder som VD för Timbro (medförfattaren till ”Folkhemspopulismen”). Nu används ordet titt som tätt, en av de senaste som tog det i sin mun i samband med SD var Lars Ohly.

Jag är tveksam till om det är meningsfullt att tala om rasism eftersom SD idag ägnar sig främst åt kritik av kulturer och religioner. Rasismen anas i ståndpunkter som motståndet mot utomeuropeiska adoptioner och Jimmie Åkessons uttalande om att Laila Freivalds är mer svensk än Nyamko Sabuni (DN, intervju med Zaremba). Men för de flesta av SD:s väljare och representanter handlar kritiken mot invandring och invandrare om icke önskvärda beteenden som man menar går att koppla till andra kulturer och religioner samt höga kostnader som man menar minskar utrymmet för välfärd.

Kulturrasism kan man möjligen säga. Men då bör tilläggas att SD ser kultur som något som är svårt att ändra och som gör människor predestinerade att inte fungera i det svenska samhället. Det finns ett närmaste biologistiskt synsätt. Men ropar man rasism kan diskussionen stanna där, då kan vi lika gärna sluta tala med SD över huvud taget (vilket jag i och för sig tror att rätt många inom just Vänsterpartiet tycker). Den som ropar rasism visar sin avsky, men det är inte särskilt konstruktivt.

Men framför allt är SD ett parti som vill skydda majoritetsbefolkningen från minoriteterna. Det är upp- och nervända världen. Budskapet är: De ska fasen inte ha något, stöd, hjälp, lagstiftning för att undanröja diskriminering etc, för att motverka det faktum att ens förutsättningar normalt är sämre om man hör till någon form av minoritet. Problemet är inte invandringsfientlighet utan svenskfientlighet, säger SD. Instegsjobb för att hjälpa de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden diskriminerar svenskar säger SD (vilket rimligen, om det stämmer, beror på att svenskar har lättare att få jobb och därför inte anses behöva stöd i lika hög grad).