Långfilmen om Cornelis var trots låga förväntningar en besvikelse. Snyggt foto, fina miljöer och mycket tidskänsla. Med en för all del porträttlik Hank von Helvete som inte kan framföra ens den enklaste replik så att det låter naturligt. Faktum är att även mer rutinerade skådisar i filmen inte gör några vidare insatser. Synd. Resultatet är en samling vackra tablåer utan sammanhang varvat med Cornelis underbara sånger som i regel framförs av honom själv. När Hans-Erik Dyvik sjunger (och det får han tack och lov inte göra mer än någon enstaka gång) låter det inget vidare.
Nej då får man ut betydligt mer av Tom Alandhs utmärkta dokumentär som jag sett om några gånger. Den finns dess värre inte på SVT Play, men går att köpa på en del ställen på nätet, bland annat här. (Själv har jag kvar en gammal egeninspelad VHS.) Sedan bör man förstås läsa Klas Gustafsson fantastiska biografi ”Ett bluesliv”, ett måste för alla som upptäcker eller återupptäcker Cornelis i samband med filmen (Klas Gustafssons egen hemsida).
Anna-Lena Lodenius 
Håller helt med, han är helt enkelt bäst. Ska snart se honom i Sugar på Oscars och det ska bli jättekul!
Tacka vet jag Henrik Dorsin :)Grotesco, som ju siktar på parodi, kanske lyckas med den bästa Cornelis imitationen just eftersom man kan säga att Cornelis utstuderade sätt är lite av en parodi på sig själv. Hursomhelst, jag nöjer mig nog med Dorsin och struntar i von Helvete. Har sett trailern, och hur mycket jag än är charmad av den norske bad-boy-turned-good, kan den där knackliga norsk-svenskan inte göra annat än fullständigt bryta illussionen.Tror förresten att de sände den där dokumentären på SVT för några år sedan. Jag minns att det var första gången jag förstod vilket, m issförstå mig rätt här nu, svin Cornelis var… ?