Intresset för Cornelis som väcks av filmen lär väl resultera i att fler söker upp de böcker som skrivits om honom. De flesta börjar förhoppningsvis med ”Ett bluesliv” av Klas Gustafsson. Men Klas Gustafsson är långtifrån den ende som försökt sig på att skriva om Cornelis. Det har kommit en hel hög böcker vid det här laget, och jag tänkte att jag nog hade läst alla. Det har jag inte, visar det sig.
Oscar Hedlunds ”Cornelis” (Albert Bonniers förlag 2000) är tjock till formatet men ändå förunderligt tunn. Han har träffat alla, redovisar intervjuer som bitvis är riktigt intressanta. Han har också fördelen av att vara väl förtrogen med miljöer, människor och tiden. Men han har saknat en redaktör som hjälpt honom strukturera manuset. Det blir alldeles för mycket upprepningar och omtagningar.
Bengt Sändhs ”Cornelis i mitt minne” (Big Bok 2007) är raka motsatsen, en oerhört ansspråkslös bok om ett antal tillfällen då de båda trubadurerna mötts. En del gränsar, trots att författaren borde vara förstahandsvittne, till rena anekdoter (finns t ex en historia där jag kände en av de inblandade och har en annan version). Småkul men inte omistligt. Ett liknande förhållningssätt har Rolf Friberg som skrivit inte mindre än två böcker om Cornelis ”Medborgare!: vänbok om Cornelis Vreeswijk” (1996) och ”Polarn Cornelis” från 2005 (båda på Lindelöws bokförlag). Har inte läst någon av dessa men beskrivningarna på Adlibris visar att det verkar handla mycket om författarens egen personliga relation till föremålet.
Ordfront magasin gjorde ett väldigt bra temanummer om Cornelis 1997 som gav ut som pocket i samband med att förlaget gav ut Cornelis skriftliga produktion 2000 i tre band. Innehåller bland annat en intervju med Tom Alandh som gjorde dokumentären om Cornelis.
Slutligen kommer nu osannolikt produktive Kalle Lindh med en bok där han analyserar några av Cornelis låttexter. ”Hej bröder lyssna nu till min historia! : Personligt om Cornelis sångvärld” (Roos & Tegner november 2010).
Ett till Cornelistips: Nöjesguidens litteraturansvarige (!) Isabelle Ståhl kommer ut som en Cornelishatare och utlöser bloggstorm, mest för att hon misstar en text av Bengt Sändh för en av Cornelis.
Anna-Lena Lodenius 
Att Isabelle handskas slarvigt med vilka texter hon hänför till Cornelis (och tror att Sändhs eller Zetterholms parodi är en genuin Cornelislåt) är en sak – och det var tur för diskussionen att hon gjorde så, eftersom det därmed blev svårt att backa och skylla på "näthat mot smarta tjejer" (hej klyscha). Det som verkligen gör folk upprörda och skarpa är ju hennes uppblåsta sätt att maskera sin egen oförståelse för Cornelsi skrivande, hans egenart, till ett ytterligt grumligt resonemang om att man inte kan vara en konstnär att räkna med om man inte är perfekt HBT-medveten enligt nuets normer. Texten läcker som ett såll och hade hon varit litet mer erfaren hade hon inte publicerat den; nu får hon stå sitt kast. En ny lysande finne på litteraturens näsa, som den där kritikern skrev.
Intressant, jag hade aldrig hört talas om Rolf Fribergs böcker innan jag hittade dem på Adlibris nu när jag sökte. Det är väl alltid så att folk vill slå mynt av en vänskap med berömda personer, men det underlättar ju om man verkligen kände personen i fråga (det gjorde ju Sändh i all fall även om boken är sådär). Ska bli spännande att läsa din bok!
Ang Rolf Fridholms böcker är jag ganska säker på att det är samma inlaga men med olika pärmar. Vill minnas att han först av allt gav ut boken "Min polare Cornelis", som även den är förvirrande lik de andra två sen man väl slagit upp den.Fridholm är f.ö. ett intressant kapitel. Han var först på bollen att skriva om sin nära relation med nationalskalden och han har fått Jack att skriva två verifierande rader till försättsbladet (typ "en av de som stod farsan närmast var Rolf Fridholm i Göteborg") – men han återkommer ingen annanstans som källa.Varken Alandh eller Gustafson – och de är noggranna! – har intervjuat honom, och mej (och tidigare Cornelis) närstående källor hävdar med emfas att Fridholm är icke tillförlitlig. Den mest berömda episoden ur Fridholms bok, där Cees spelar sina visor en sen natt på en gräsmatta i ett bostadsområde varpå folk kommer ut i sina nattlinnen och omringar honom, påstås helt igenom vara lögn. Enligt uppgift satte sej aldrig Cornelis oombedd och oavlönad för att underhålla ens de närmaste.Det hindrar dock inte Fridholms redogörelse för att vara mycket rörande. Den citeras f.ö. också i Myggans Nöjeslexikon.