Jag har varit skeptisk till färdigpackad sallad och inplastade mackor ända sedan jag bodde i ett miljonprogramskvarter där det låg ett företag som tillverkade sådant i vårt parkeringshus. En konstig miljö att dra runt på vagnar med smörgåsar och sallad i, råvaror släpades öppet mitt bland smuts och avgaserna. Men konstigast av allt var alla unga människor som jobbade där, som verkade så skygga och ingen enda talade svenska.

En gång kördes jag av en taxichaufför som berättade att han jobbat för samma företag tidigare, när de hade lokaler i förorten. Allt var då svart, varenda lön, varenda krona, berättade han. Men han trodde det var i uppbyggnadsskedet, att företaget försökt hyfsa sig när det växte. Och växte gjorde det, det blev ständigt allt fler små vita bussar som stod parkerade utanför deras lokaler.

Det här tänkte jag på när jag hörde Randi Mossige-Norheims reportage i Konflikt (lyssna på nätet eller ladda ner poddradio) om polistillslag mot en  salladsfabrik där det fanns anställda utan arbetstillstånd, usel arbetsmiljö och slavlöner. Fabriken leverar lunchmat till  bland andra SAS, SJ och Coop, företag som gärna bröstar sig för etiska riktlinjer. Men som är märkvärdigt flata när det kommer till kritan. SJ skyller på en underleverantör som hårdnackat vägrar tala med journalister om uppgörelser av affärsnatur, och det är ju svårt att förstå hur SJ kan vara nöjda med de garantier som de uppger att de fått om hur arbetsmiljön ser ut på företaget.