Jag kände mig först spontant positiv när jag såg att tidigare arbetsmarknadsministern m m Mona Sahlin föreslagits som ordförande för FN-organet ILO, International Labour Organisation. (se SvD) Ett jobb som borde passa henne som hand i handsken, hon skulle dessutom bli första kvinna på posten. Sahlin lanseras av den nuvarande svenska regeringen till jobbet. Problemet är att de försökt hävda att Sahlins kandidatur backas upp av den svenska fackföreningsrörelsen, vilket är en ren lögn (se LO-tidningen, ROD). Visserligen säger alla, inklusive LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, att de ger stöd åt Sahlins kandidatur, vilket är artigt och vänligt av dem med tanke på tidigare misstänksamhet mot henne från fackligt håll. Men de har hela tiden haft en annan, i mina ögon, mycket lämplig kandidat (med all respekt för Sahlin).

Redan i höstas nominerade Nordens Fackliga Samorganisation (NFS), där de svenska fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco ingår, engelsmannen Guy Ryder. Han har redan idag en hög ställning i ILO och har tidigare varit ordförande i förenade fackföreningsinternationalen ITUC. Således en person med djupa rötter och ett mångårigt engagemang i internationellt arbete för bättre villkor i arbetslivet. Jag känner honom som en effektiv debattör som verkligen brinner för rättvisefrågor, han borde vara ett självklart val för posten som generalsekreterare i ILO. Dessutom är han en person med utomordentliga förutsättningar att lirka denna på alla sätt svårmanövrerade koloss i en bra riktning.

ILO är ett trepartsorgan där regeringar, facket och arbetsgivarnas organisationer träffas runt förhandlingsbordet. En ordning som är en enorm tillgång men också en hämsko. Att ha tillgång till samtliga aktörer ger möjligheter men leder också till en viss ineffektivitet. Det sker ständigt att till exempel regeringar blockerar åtgärder riktade mot länder som kränker fackliga rättigheter. I likhet med andra FN-organ har ju inte heller ILO några sanktionsmöjligheter annat än ”name and blame”, att vifta med ILO:s svarta lista t ex där länder som Colombia och Burma återfinns år efter år. Det är därför inte någon särskilt långsökt tanke att vissa skulle misstro en ledare som Guy Ryder med sin bakgrund i fackets högsta internationella organ. Jag tror inte att jag är överkonspiratorisk om jag gissar att Ryder är ett rött skynke bland vissa mer näringslivsvänliga aktörer. Möjligen även vissa i vår svenska regering.