Har äntligen fått tid att läsa klart hela Elisabeth Åsbrinks ”Och i Wienderwald står träden kvar” (borde ha gjort de för länge sedan, har längtat) och håller med alla som lovordat den. Den följde med på en resa till Nice med sol och sköna dagar vid stranden. En märklig relief för en så mörk bok. Men det är länge sedan jag blev så berörd av något jag läst att jag hade svårt att hålla tillbaks tårarna.

Berättelsen om pojken Otto som kommer till Sverige är på ytan inte särskilt dramatisk, den röda tråden är de brev han får från sina föräldrar och de är bitvis tämligen identiska. Ottos svar finns inte kvar, man får gissa vad han kan ha skrivit genom svaren. Men det är omöjligt att inte fångas av relationen mellan  Otto i sin ensamhet och utsatthet i Sverige och hans föräldrar som lever under allt svårare villkor i Österrike i takt med att situationen för judar stramas åt.

Elisabeth Åsbrink spekulerar förhållandevis lite, mycket förblir oklart. Det är skönt. Även om hon lagt ner ett stort arbete på att komplettera berättelsen med tillgänglig annan information exempelvis i olika arkiv. Hon hanterar ett starkt men omfattande material med en imponerande stilsäkerhet.

Relationen mellan Otto och Ingvar Kamprad refererades i medierna och allt som står där borde jag ha hört förut, men det är nog först nu när jag läser hela avsnittet i boken som jag inser hela vidden av hans engagemang för nazisterna och Per Engdahl. Att Otto blundade för det är en gåta, liksom Kamprad-familjens inställning till hans judiska bakgrund. Fast kanske inte så konstigt trots allt. Har ofta stött på samma förhållningssätt hos dagens extremister. Det är betydligt svårare att vara fanatisk i en nära mänsklig relation, förutsättningen för att genomföra ett folkmord är en byråkrati där besluten fattas stegvis i hierarkier där alla kan se sig som en kugge och inte ytterst ansvarig.