De vinner i längden


Älskar att hitta Neil Youngs nya skiva ”Psychedelic Pill” och upptäcka att första spåret, ”Drifin’ Back”, är nästan 28 minuter och ytterligare två är över 16 minuter. Det är som på 1970-talet. Då begränsades för all del artisterna av att ena sidan på en LP inte kunde vara längre än drygt 20 minuter. Nu finns ingenting längre som hindrar låtarna från att svälla ut hur mycket som helst. Kanske tur att denna insikt inte drabbat särskilt många.

Vet inte om det är samarbetet med Crazy Horse igen som fått Neil Young att åter hänfalla till låtar som innehåller oändliga gitarrslingor. Annars föredrar jag folkrockbandet Pentangle när det gäller att få till extremt långa låtar. Jack Orion från albumet ”Cruel Sister” från 1970, går i mål på 18.38, men innehåller då ett antal variationer, egentligen är det flera låtar i en. Reflection, på albumet med samma namn från året efter, stannar på drygt 11 minuter, men kännetecknas å anda sidan av den typen av partier där musiken bara glider iväg minuter i sträck som är så typiskt för 1970-talets långlånga låtar. Upptäcker nu att den finns i en liveversion på You Tube. Notera förresten den kaleidoscopiskt skumma bildsättningen någonstans i mitten.

Den som är intresserad av fler låtar i det längre formatet kan söka på Spotify efter exempelvis Mike Oldfield, finns många men t ex ”Tubular Bells” består av två delar på drygt 26 respektive drygt 23 minuter. Jag är förstås inte den första som funderat över detta med långa låtar, här finns en lista på tio låtar på runt 10 minuter och här finns en uträkning hur man får bäst valuta i en jukebox (genom att bara köra långa låtar förstås). På den sistnämnda sidan nämns en tidig Neil Young, ”Cowgirl in the sand”, från ”Everybody Knows This is Nowhere” från 1969 som landar på nästan prick 10 minuter.

Jag skulle vilja lägga till ”Down By The River” från samma platta (9,18 min) som även finns i en liveversion på runt 20 minuter på albumet ”Winterlong” (den version jag hittade nedan är kortare men tog den ändå för en tidstypisk spelning med Crosby och Stills), och suggestiva ”Ambulance Blues” från ”On the Beach” från 1974, 8,46 min, som i den längsta liveversionen jag hittar är 11,18. Inte mycket i sammanhanget. Men då ska man betänka att det är text nästan hela vägen, få instrumentala partier. Vid närmare eftertanke tror jag Neil Young vinner längdligan, trots allt.

Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.