Jag har väntat lite med att skriva något om Uppdrag gransknings program om näthat mot kvinnor. Trots att jag vet bättre än de flesta vad de handlar om. I snart trettio års tid har jag skrivit om rasism och främlingshat, det får man inga pluspoäng för i vissa kretsar. Det är ju som många påpekat: Sedan debatterna flyttade ut på nätet har det blivit enklare att framföra hatiska uppfattningar, den som måste skriva ett brev och posta det hinner tänka efter. (Jag får fortfarande ett och annat hatiskt brev, mest från äldre människor att döma av språket, en del skriver t o m på skrivmaskin!)

Samtidigt, eftersom jag hållit på så länge, är jag kanske också mer luttrad än de flesta (hävdar inte att det är bra, bara konstaterar). Jag brukar inte prata om hot mot mig. Det lärde jag mig för länge sedan av en polis. Ju mer man pratar om det, ju värre blir det. Det stämmer till en del, den som ständigt uppmärksammar att de blir hotade och hatade råkar ut för ännu mer sådant. Det är som de som retades på skolgården, den som reagerar är mer tacksam att ge sig på. Den låga nivån befinner sig många av de som trakasserar en på. Många är säkert också väldigt unga. Men inte alla, vilket framgår av Uppdrag gransknings program.

För mig personligen, om jag ska orka arbeta med de här frågorna år ut och år in, var det kanske ett klokt beslut. I mitt fall har det nog bidragit till att många tröttnat, åtminstone känns det i mitt fall som det blivit bättre. Eller så har jag fallit för åldersstrecket och blivit en tant som de inte tycker det är så kul att slänga sexistiska glåpord efter.

Min första tanke när jag såg förhandsinformation om programmet var: Är kvinnor verkligen mer hatade på nätet? Jag är inte så säker, tror det kan vara rätt jämnt fördelat, otidigheter är legio i många debattforum på nätet. Det som skiljer är nog framför allt att hatet blir så personligt och har sexistiska inslag, kränkande påståenden om utseende etc kanske inte lika ofta drabbar män. Men visst har det hänt något, om jag jämför bakåt i tiden.

När jag började som journalist såg många rasister män som de riktiga motståndarna, de som skulle nitas, och kvinnor som veka och förledda av männen de samarbetade med, inte självständigt tänkande personer. Många rasister behandlade faktiskt kvinnor bättre, det tror jag Stieg Larsson som jag skrev boken ”Extremhögern” tillsammans med skulle ha hållit med om. Så är det inte så länge.

Långa perioder har jag försökt hålla kommentarsfältet öppet på min blogg och bemödat mig att svara så gott jag har kunnat. I längden blev det ohållbart, och kändes föga konstruktivt. Jag vet att jag mött viss respekt, även från vissa inom den nationalistiska miljön, för att jag försökt. Men det finns alldeles för många som inte är värda den uppmärksamhet och tid man lägger ner. ”Mata inte trollen”, säger mina vänner.

Tyvärr kan jag ju inte påverka vad människor skriver på andra ställen på nätet. Jag har samma erfarenhet som Katarina Mazetti (P1 Morgon i morse) att om lögner, saker man aldrig sagt, upprepas tillräckligt länge tas det för sanna. Dessa påståenden kan förfölja en i åratal. Dessutom händer det, har jag varit med om, att lögnerna fortplantar sig till vanliga medier och andra journalister.

Det är bra att SVT tar ett samlat grepp och lyfter fram många samtidigt. Då syns mönstret mycket tydligare, förmodligen blir trycket på var och en som framträder mindre. Kanske, är min förhoppning, att någon av de som håller på faktiskt inser hur sjukt det är att uttrycka sig på det här sättet på nätet. Att det finns en människa som mottagare av kött och blod. Kanske också att sajter som Avpixlat (och här borde SD verkligen inse sitt ansvar, för sajten används av många av partiets sympatisörer) börjar hålla efter de värsta avarterna.