Jag är just hemkommen från Berlin, för vilken gång i ordningen kommer jag inte längre ihåg. Trevligt som alltid, men det finns några saker jag undrar över:
1) Hur är det möjligt att ha en fungerande kollektivtrafik i Berlin till ett hyfsat pris utan spärrar i tunnelbanan och ständiga kontroller, och inte i Stockholm? I Berlin köper besökaren med fördel ett Welcomecard på flygplatsen eller tågstationen och reser sedan obegränsat, även till och från flygplatsen! Otroligt bekvämt. Welcomekortet ger även rabatt på massor av museer m m . Kan det vara så, å hemska tanke, att hela kontrollapparaten kostar så mycket att det är lönsammare att låta en och annan åka fritt?
2) Tyskland är visserligen ett mycket större land. Men efter att ha besökt det enormt ambitiösa Film- och TV-museet vid Potsdammer Platz för andra gången ser jag framför mig en svensk motsvarighet som hyllar Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mauritz Stiller och andra. Varför har inte vi också museum med rum som samlar minnen av Greta Garbo och Ingrid Bergman, eller som visar utdrag ur Lasse Hallström, Janne Halldoff och Roy Anderssons filmer på TV-skärmar (ja, jag vet att allt de tagit i inte blivit guld, men mycket är kul även som tidsspeglar)? Helst skulle jag vilja se ett sådant museum vid Filmstaden i Råsunda där det även finns en tydlig historisk koppling.
3) I Berlin har motsvarande postkodlotteriet gått in med pengar för att upprätta ett museum som speglar homo-, bi- och transsexuellas kultur och historia, Schwules Museum (en stark rekommendation, i nya lokaler och inte minst konsten har fått mer plats). I London räddar ett liknande lotteri en förfallen Music Hall-teater, Wilton Music Hall – för övrigt också en spännande scen i London. Varför har inte vi också en stöttning av kulturen på motsvarande sätt? Har en känsla av att i Sverige är det idrott som gynnas i lotterier. Men kulturen är väl i minst lika mycket behov av pengar?
4) När man går runt i Förintelsemonumentet i Berlin fylls man av tankar och känslor, man känner sig liten, vilsen, stenarna blir högre och lägre i ett oförutsägbart mönster. Det är vackert och skrämmande på samma gång. Så jämför jag med de svarta korvarna som slängts ut vid Nybroplan till minne av Raoul Wallenberg. Vad gick snett?
Anna-Lena Lodenius 
Berlins T-bana har jag undrat över också. Jag har försökt få SL att jämföra intäkter, kostnader och antal passagerare i Paris (som har ett ännu mer tillknäppt inpassagesystem i T-banan än Stockholm) med det öppna Berlin-systemet för att sedan utifrån hårda fakta ta ställning till vad vi ska ha, men de bryr sig inte ens om att skicka ett mottagetsvar.
Det är tyvärr vanligt att företrädare för offentlig verksamhet behandlar oss nonchalant. Frågor som kan tolkas som indirekt kritik besvaras tyvärr inte alla gånger. Att ”amatörer” hör av sig ogillas av trötta ”ingenjörer”.
För några veckor sedan mejlade jag förgäves till hovstallet och frågade varför sjuglasvagnen är anspänd på annat sätt än förr.
Ett förslag riktat till Norrtälje kommun om införande av bättre rutiner för datering av händelser som omtalas i kommunal information har hittills inte ansetts vara värt ett svar.
Hej Bengt. Nonchalant, klart de borde svarat!