DemokratiAkademin har firat 20 år genom att ge ut antologin ”Att samtala fram en ny värld”, en lunta på 440 sidor som presenterades vid ett seminarium i ABF-huset på Sveavägen i april 2015. Jag bidrog med ett avsnitt om skoldemokrati och de erfarenheter som jag gjorde som projektledare för en satsning på tre Farsta-skolor. (Ett arbete som jag dokumenterade i boken ”Att bygga en demokrat i skolan”.)

I antologin medverkar en rad skribenter som Arne Ruth, Bengt Göransson, Bernt Gustavsson, Bengt Nerman,
Elisabeth Abiri, Soraya Post, Thomas Hammarberg med flera. Såhär börjar mitt bidrag:

Det är elevråd i ett klassrum på högstadiet på Kvickentorpsskolan i Farsta. Den viktigaste frågan på dagordningen är att eleverna har föreslagit och fått igenom att varje klass ska ha en egen toalett som de ska ha nyckel till och som de får inreda som de vill. Eleverna har röstat och förslaget om klasstoaletter föredrogs av en majoritet av eleverna. Nu diskuterar elevrådet omröstningen. Elevrådsordföranden är inte nöjd, hon reagerar på att några klasser inte röstat. Det visar sig att en tredjedel av klasserna inte har haft något klassråd. Någon tycker att de här klasserna får skylla sig själva.

Det var en mycket knapp majoritet av de som röstat som ville ha klasstoaletter, något fler än hälften. Är det tillräckligt för att genomföra en så stor förändring? Är det rimligt att till exempel 49 procent måste inordna sig i ett beslut som stöds av 51 procent? Och har alla haft rätt information innan de röstat, det kan ju finnas det som är dåligt med klasstoaletter som inte kom fram? Eleverna resonerar kring detta, olika röster hörs. Deras lärare Anna Löflund leder mötet effektivt och låter alla komma till tals. Listigt visar hon på komplikationer i ett demokratiskt förhållningssätt och ger eleverna värdefulla insikter. ”Skoldemokrati är ingen skitsak”, som jag senare skrev om det här mötet.

Bland de frågor som eleverna tvingas strida för framstår toaletter som de mest frekventa vid sidan av skolmaten. Många skulle säga att elevråd är ganska meningslösa just för att de frågor som eleverna hanterar där är så triviala. De har fel. Oavsett vilken fråga eleverna hanterar, och att ha en anständig toalett är viktigt, kan de utveckla och lära sig vad demokrati handlar om. Men det behövs att de som leder samtalen förmår att vägleda på rätt sätt.

Det var hösten 2011 och jag arbetade med ett projekt kring skoldemokrati som finansierades av Ungdomsstyrelsen. Anette ”Nettan” Dalqvist, DemokratiAkademins frustande lokomotiv i demokratifrågor, hade plöjt myllan väl genom ett tidigare samarbete med de tre skolor som ingick i projektet (förutom Kvickentorpsskolan även Hökarängsskolan och Gubbängsskolan).

Under Nettans ledning hade de redan samordnat sina insatser med att utbilda och effektivisera inte bara elevråden utan även elevskyddsombuden (som skolorna är skyldiga att utse enligt lag, men som många struntar i) och kamratstödjarna. Det fanns etablerade nätverk och fasta mötestider.

Att ha en struktur är viktigt. Varje läsår började med att ”årshjulet” betades av, alla skolor fick en dagordning för träffarna så att de kunde planera in dessa. Det var uppstart i augusti för lärare och övrig personal som fungerade som vuxenstödjare, kick-off för eleverna en tid senare, därefter träffar med elevernas och de vuxnas olika nätverk i olika konstellationer under hela året fram till den avslutande kamratstödjarkonferensen för alla tre skolorna.

Både elever och vuxna hade fått redskap och lärt sig metoder, och det är viktigt om man vill nå resultat. Nettan har en hel skattkista av sådana att ösa ur. Ett arbete som ger resultat skapar positiva förväntningar. Det blir helt enkelt roligare att engagera sig då.  Det här arbetet hade alltså redan inletts. Nu gällde det att visa att vi kunde komma vidare med demokratifrågorna, att lyfta arbetet ett snäpp helt enkelt. Det var där jag kom in.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Till att börja med litade skolorna mycket på att Nettan skulle dra i alla trådar. Att hon sammankallade och drev på var en förutsättning. Men jag insåg också snabbt hur pressade skolorna är, och vilken kamp det är att prioritera demokratifrågorna som inte ger några direkta vinster i form av goda skolresultat och annat som man kan peka på.