Under hösten har det kommit två artiklar där jag skriver om nordiska högerpopulister. Den första fanns i tidningen Tvärdrag nr 3:2015 och handlade om högerpopulism i ljuset av det stora flyktingmottagandet. Den andra fanns i Ordfront magasin 5:2015 och var mer en genomgång av samtliga sådana partier i Norden med skillnader och likheter.

Både norska Fremskrittspartiet och Sannfinländarna sitter i regeringen. Även Dansk Folkeparti blev tillfrågade om att sitta i regeringen med liberala Venstre, men de avböjde trots att de blev landets största borgerliga partiet i valet försommaren 2015. Det var förmodligen klokt, högerpopulister har svårt att klara av att leva upp till förväntningarna när de får mer makt.

Sannfinländarna har fått halverat väljarstöd sedan de hamnade i regeringen 2015, och även Fremskrittspartiet har varit nere på nivåer kring 9 procent , även det en halvering jämfört med valresultatet 2013. (På sistone har de dock ökat kraftigt igen och låg i december på 18 procent.) Förklaringen till att maktinnehav ofta betyder minskat väljarstöd är att de högerpopulistiska partierna tvingas administrera obekväma beslut som ett ökat flyktingmottagande, nerskärningar av välfärden och i Sannfinländarnas fall stödpaket till fattigare euroländer, helt på tvärs med vad de lovat väljarna. Dansk Folkeparti däremot har en minst lika stark ställning som tidigare, och partiledaren Kristian Thulesen Dahl har korats till landets populäraste partiledare flera år i rad. Dansk Folkeparti lyckas ändå påverka politiken från sin position som ett stödparti.

I Finland höjs röster om att Sannfinländarna borde lämna  regeringen. Föregångaren Landsbygdspartiet satt i regeringen 2 gånger och båda gångerna betalade partiet också med minskat väljarstöd.