En av dagens nyheter är att väljarna nu lyfter fram invandring som den absolut viktigaste frågan. 40 procent har angett den som viktigast, en fördubbling sedan senaste mätningen (en exceptionell ökning). Det är första gången som denna fråga hamnat överst, före t ex skola (andra  plats men bara 18 procent), jobb, och omsorg. Invandringsfrågan har rankats allt högre på senare tid, och det är inte särskilt förvånande med tanke på det rekordstora flyktingmottagandet och debatten kring detta.

Det här betyder inte nödvändigtvis att stödet för SD blir ännu starkare, tvärtom verkar SD:s ökning i opinionsmätningarna vara på väg att plana ut. Enligt senaste Sifo-mätningen från januari går SD tillbaks från 19 till 18,2, vilket väl ligger inom felmarginalen. Mer anmärkningsvärt är då att konstatera att skillnaden mellan stödet för Socialdemokraterna och SD är historiskt lågt, Socialdemokraterna är nu nere på drygt 23 procent vilket är det lägsta resultatet sedan Sifo-mätningarna inleddes 1967. Moderaterna ökar kraftigt till 25,6 procent. Bilden är att det finns tre partier av någon storlek, övriga ligger långt efter. Ett av dessa partier är numera SD.

SD framgångar är anmärkningsvärda i en europeisk jämförelse, alla liknande partier har annars gått kräftgång och framgångarna har varvats med djupa svackor. SD däremot har ökat stadigt i val efter val ända sedan starten 1988, ofta en fördubbling jämfört med förgående val (från början dock från blygsamma nivåer). Det återstår att se om en sådan framgångskurva ska fortsätta nu när partiet är uppe på den här nivån. Eller kommer raset nu när andra partier tar tag i flyktingfrågorna, och utrymmet för SD i debatten minskar? Inte för att SD någonsin bjudits in, men förut kunde de åtminstone spela på att de andra teg om invandringen, det gör de knappast längre.

Det går självklart inte att dra likhetstecken mellan SD:s flyktingpolitik och de övriga partiernas, vilket i bland antytts i debatten. SD vill ha en etniskt homogen nation med ytterst lite invandring. Att skapa en hanterbar situation med ett flyktingmottagande på en nivå som befolkningen upplever att vi kan klara av är något annat, och helt nödvändigt om inte medborgarnas förtroende för politiken ska urholkas helt. 

Jag har inte skrivit särskilt mycket om flyktingmottagandet det senaste året, delvis för att frågorna är så komplexa. De delar också de politiska lägren, inte minst det borgerliga där kristdemokrater och moderater tycks vara inne på en mycket mer hårdför linje än centern. Sveriges mest flyktingvänliga parti Miljöpartiet tvingas till eftergifter i regeringssamarbetet med S och förlorar stöd.

Hur mycket jag än tror på en solidarisk politik, och ett land som står öppet för människor som behöver oss, får vi inte rasera välfärdsstaten. Om människor tappar tron på att staten levererar  trygghet kommer det att gå ut över framtida möjligheter att räcka till för fler än de som fötts i det här landet.

Den som menar att vi kan gå hur långt som helst för att möta dagens behov av en fristad för de som flyr glömmer att det här vare sig är de första eller de sista krigen. Ingen tjänar i längden på att vi säljer ut tron på ett gott samhälle, eller skapar samhällsstrukturer med större klyftor och orättvisor. Då säljer vi också ut möjligheten att Sverige för lång tid framöver är en stark röst i världssamfundet för en bättre värld.

SD växer både på flyktingmotstånd och på förakt för övriga politiker. Det är min bestämda tro att om andra partier tappar greppet och genomför alltför impopulära åtgärder, utan förankring bland deras väljare, leder det bara till att SD får ännu större utrymmet i kommande val. Det skulle få förödande konsekvenser inte bara för invandringspolitiken, SD:s reaktionära politik kring familj och jämställdhet, och brist på seriösa förslag för en bättre välfärden och på många andra områden, är värd större uppmärksamhet och borde oftare lyftas fram i ljuset.