Norrmalmstorg dagen före valet 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius
I morgon, alltså fredag förmiddag, deltar jag i ett seminarium i Rosenbad som också direktsänds i SVT Forum. Det hålls med anledning av en ny rapport som jag skrivit tillsammans med forskaren Anders Hellström med titeln ”Mediebilder av de högerpopulistiska partierna i Sverige och Norden”, och som handlar om skillnaden mellan hur medierna hanterar högerpopulistiska partier och hur väljarna agerar. Ett aktuellt exempel utanför Norden, som säkert kommer upp under samtalet, är att Donald Trump kunde bli president i USA, trots massivt motstånd inte minst från landets ledarsidor. Alldeles nyss publicerades också ett debattinlägg i DN med anledning av rapporten och, och i morgon bitti ska jag och Anders Hellström dessutom kommentera rapporten i SVT:s morgonsoffa tio i sju (om de inte får för sig att ändra tiden, vilket händer ibland).
Rapporten, som kommer att finnas tillgänglig i samband med och efter seminariet, innehåller två delstudier. Den första är ett samnordiskt projekt där forskare från fyra länder tittat på hur ledarsidorna i respektive lands största dagstidningar hanterar ländernas populistpartier. Det visar sig att de svenska tidningarna har ett betydligt mer negativt tonläge när de skriver om SD än motsvarande tidningar i Norge, Danmark och Finland har när de skriver om Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Vi ställer frågan: Kan det rentav bidra till de här partiernas framgång att de skildras på ett negativt sätt, eftersom de gärna vill framstå som mot etablissemanget och det undertryckta folkets röst?
Det har talat mycket om at s k mediebubblor spelar en allt större roll för opinionsbildningen, d v s att människor i allt större utsträckning hämtar information i egna sfärer – ofta på internet – där de samtalar uteslutande med likasinnade. Eftersom radikala högerpopulistiska partier vill agera som om de står utanför etablissemanget blir drivkraften stor att hitta alternativa arenor och plattformar för samtal. I rapportens andra del granskas artiklar på sajten Avpixlat som står SD nära och som beskriver partiet på ett betydligt mer positivt sätt. Vilken bild av samhället och SD förmedlas i dessa artiklar?
Anna-Lena Lodenius 
Det har gjorts två tydliga försök med partier till höger om SD. Båda havererade. Att det finns en elit som styr och ställer motsäger inte ambitionen att bli en massrörelse. Se bara på de marxistiska partier som åberopar sig på [3:e], 4:e eller 5:e Internationalen. De ställer upp i val sporadiskt och kammar då hem ca 1 500 (missnöjes)röster. Tillhopa kanske det tredubbla. I sina tidningar (Internationalen, Proletären m. fl.) framträder dessa partier som flinka tolkar av flertalets politiska vilja. Ett ideologiskt arv från Marx och Engels.
Framför allt kan ju partier förändras, på resan mot att bli masspartier brukar de flesta extrema partier modereras något. Om de inte bestämmer sig för att avskaffa allmänna val längs vägen.
Faktum är att 1 500 röster är en stor överdrift tom. Störst av dessa kommunistgrupper är Rättvisepartiet och de fick väl typ 700 röster 2014 (de har minskat i många val nu).
Hade de inte haft sitt presstöd så hade de förmodligen dött ut för många år sedan (SKP överlever förvisso utan presstöd, men har ingen verksamhet alls längre merän en podd som bara tycka ha mig som lyssnare).
Du är mycket bra Anna-Lena, gillade din senaste bok mycket.
Vem var den 68 årige äldre mannen som talade på Nordiska motståndsrörelsen demonstration förra lördagen?
Även den gamla nazisten Vera Oredsson talade då.
Hur många nästen och medlemmar har Nordiska motståndsrörelsen i Sverige?
Jag gissar att det var AFA som motdemonstrerade utan tillstånd runt gränderna i gamla stan.
Man blir rädd när man ser att nazister får demonstrera i innerstaden.
Hej, var inte där så jag får kolla vem det var som pratade. Vera Oredsson har jag träffat flera gånger. Kan inte säga något om hur många medlemmar de har men säkert inte särskilt många. De syftar väl inte heller till att bli en massrörelse, snarast ser de nog sig som en upplyst elit som går före och agerar.
Det finns klipp på youtube från deras sammankomst på mynttorget.
Nordiska Motståndsrörelsen vill nog gärna växa och bli en massrörelse. Att NMR till synes gillar läget (och tar på sig rollen som förtrupp) får väl ses som ursäkt. De är sura, sa räven om rönnbären.
Så kan det nog säkert vara ; )Fast om jag jämför med en del andra organisationer på den här politiska kanten tycker jag ändå att just Nordiska Motståndsrörelsen verkar kräva lite mer av sina medlemmar.
1. Förmodligen den gamla maoisten Jörgen Kronman du syftar på.
2. NMR har officiellt 7 nästen, med alla former av medlemmar inräknade så har de enligt min amatörmässiga uppskattning på sin höjd kring 300 medlemmar (men som Loddan säger så vill de inte heller ha medlemmar för sakens skull, även om de öppnat lite på kraven).
3. AFA är väl knappt en grupp längre. Dessutom så hoppar ju dessa vänsterextremister mycket mellan grupper och är ofta med i ett halvdussin samtidigt (de är ju inte uppbyggda som normala demokratiska organisationer). Så det var en mängt grupper io den olagliga motdemon, allt från mickrosekter som Arbetarmakt och Rättvisepartiet till SSU:are och vissa företrädare för fackliga avdelningar i Sthlm.
4. Mötesfrihet är inget att vara rädd för, det är något bra.
Du var rätt bra i TV-soffan i morse, men jag förstår faktiskt inte riktigt nyhetsvärdet i denna rapport.
Den beskriver ju tiden före valet 2010 när SD kom in i riksdagen, så poängen är väl inte att det ska vara ett nyhetsvärde i det. Forskning handlar sällan om det som hände igår.
Det har du givetvis rätt i. Men om forskning tas upp i nyhetsmedia så torde den ju ha ett nyhetsvärde för någon rimligen? I detta fall är det väl mest för ledarskribenterna själva och de som siktar på att bli sådana i framtiden.
Ledartexter och kampanjer på dessa sidor kan nog undantagsvis ha ett inflytande på PK-partierna (även om jag skulle påstå att det minskat påtagligt bara det senaste decenniet).
Men för utmanarna? Minns du när KD köpte morgontidningen BLT enbart av det skäl att de trodde att e egen ledarsida, som då skulle bli relevant för andra och större ledarsidor, skulle bli KD:s väg in i riksdagen? Till den grad att man gjorde självaste partiledaren till ledarredaktör. Om den delen i svensk politisk historia hade någon betydelse för KD:s utveckligen så var den inte positiv för KD vågar jag påstå.
Utmanare behöver revoltörer, och revolution gör man inte på ledarsidorna, inte ens när man sätter marxistiska revolutionärer som Lindberg och Linderberg på dessa. Kort sagt, de svenska ledarsidorna är mest en klubb för inbördes förundran som berör få vanliga väljare (som din undersökning visar i mitt tycke).
Nej man ska väl inte överskatta ledarsidornas betydelse.