Veckans Kalla fakta-program ”Flykten från moralpolisen”, och debatten som följt, gör mig bekymrad. Det visar sig än en gång att mänskliga rättigheter inte gäller för alla. Många har reagerat på hur nya Fi-ledaren Victoria Kawesa kommenterar det faktum att skolpersonal delar upp lågstadieelever efter kön i Vällingby, och en rad andra exempel ur programmet, med att tycka att det talas för mycket om den här formen av könsförtryck. Hon hävdar att det är kulturrasism att peka ut det patriarkala förtrycket just i förorterna, och något som förvärrar problemen. I stället ska vi bekämpa det patriarkala samhället överlag. (Se hela debatten mellan Victoria Kawes och Hanif Bali i Expressen.)

Men lika anmärkningsvärt är att så många i sociala medier jämför med att det ju bara är killar på fotbollsplan, och att eleverna föredrar väl att sitta längst bak i bussen, att sitta längst fram är mer av ett straff. De gör det utan att se skillnaden på frivillighet och tvingande normer eller regler. Därmed trivialiserar de också ett system som i sin förlängning skapar en hederskultur där det begås brott mot kvinnor som försöker frigöra sig och leva ett fullvärdigt liv.

Många verkar inte heller vilja erkänna att det faktiskt skett en stor utveckling till det bättre vad gäller jämställdhet mellan könen i vår del av världen som vi ska vara glada och stolta över, och att det är inte särskilt länge sedan som det såg annorlunda ut även i Sverige. Förändringarna hade inte kommit till stånd utan den intensiva kamp som bedrivits från politiskt och feministiskt håll.

Utvecklingen i vissa bostadsområden har snarare gått i motsatt riktning på senare år, det har blivit mindre frihet för kvinnor. Men det är inte självklart att kvinnor som trätt fram på senare år och talat om att den lokala moralpolisen har rustat sig får stöd från andra feminister. Det var flera år sedan som jag och en del andra hörsammade uppmaningen från kvinnor i Tensta att vi skulle resa ut till deras centrum på helgerna, gärna ta med oss män och barn, och fika på ”männens sida”. Just för att motverka könsuppdelningen. De berättade att kvinnorna i centrum även hade blivit färre, de doldes allt oftare i hemmen.

Det hände även att kvinnor i området särskilt framhöll att de ville att jag skulle ta med mig min frimodiga, dataspelstokiga dotter, som länge var totalt ointresserad av smink och kläder. De ville att deras söner skulle få chansen att umgås med en svensk tjej och lära sig att respektera henne. De ville att de skulle förstå att svenska tjejer är olika och inte överensstämmer med de schablonmässiga föreställningar som de visste underblåstes av vissa grupper i lokalsamhället.

Många kvinnor som kommer hit, eller växer upp i områden där fundamentalismen breder ut sig, hade hoppats på mycket mer stöd från det svenska samhället. Att ett parti som kallar sig feministiskt gör sig till språkrör för uråldriga föreställningar om könsseparering är fullständigt absurt. Men Fi är en liten aktör, det är alla andras blindhet som är det stora problemet. Det går inte att bryta loss vissa stadsdelar och tro att det som händer där inte angår oss andra, och låter vi bli att agera kommer det förr eller senare drabba oss alla.