Terroristen lever inte i ett vakuum

Att Stockholm drabbats av ännu ett terrordåd visar än en gång att vi inte är isolerade från resten av världen. Det här händer numera ofta i liknande städer som Stockholm, och i regel på centrala platser som just Drottninggatan. En gata som väl alla, vare sig vi bor i Stockholm eller reser hit från andra håll, någon gång vandrat på. Det är typiskt att två av de fyra som dödades är medborgare i ett annat land än Sverige. Terrorn slår till mitt i stadens hjärta och längs dess centrala pulsådror.

Vi rustar oss mot terrorn på alla de sätt, men den finner nya vägar. Flygkapningarna försvann när man började röntga bagaget, när dynamiten blev svårare att komma åt började man framställa bomber av konstgödsel eller hårblekningsmedel. Nu är det lastbil som gäller. Metoderna varierar, våldet består.

De som agerar med terrorvapnet befinner sig sällan i ett vakuum på det sätt som det ibland framställs initialt efter ett dåd. Även när IS och al-Qaida mest fungerat som inspirationskällor för olika dåd finns olika miljöer bestående av individer och sammanhang som har betydelse för radikaliseringen. Ingen människa är en ö, för att citera 15-1600-talsskalden John Donne. Frågan är hur vi får syn på dessa mönster innan det är för sent? Var finns de som uppviglade, lärde ut och propagerade? De kan finnas i eller utanför landet,  på nätet eller i verkliga fysiska miljöer. Redan anar vi att det funnits sådana kretsar kring Rakhmat Akilov, vilket den fortsatta polisutredningen kommer att titta närmare på.

Mycket pekar på att det finns en övervikt för personer med kriminell belastning och psykiska diagnoser i de här nätverken. Men terroristen kan också vara en påfallande välfungerande person, en fritidsledare, granne eller arbetskamrat. Det handlar om människor som med vett och vilja begår grova brott, och de gör de för att de tror att det i slutänden kommer att leda till något gott. Det är en myt att terroristen generellt skulle vara någon slags ”dropout” som främst behöver vård och behandling.

Jag hoppas också att människor inte börjar misstro alla som stannar efter en avvisning. Det kan finnas många goda skäl att inte återvända till sitt hemland trots att de svenska myndigheterna inte beviljat uppehållstillstånd.

Det vore förmätet av mig att hävda att jag vet vad man ska göra. Men jag tror att vi ska akta oss för att precis som terroristerna frammana känslan av att vi lever i den yttersta av tider, och laborera med extraordinära åtgärder. Våldet har alltid funnits, och det kommer säkert alltid att göra det. Jag tror i första hand att vi ska förbättra det vi redan gör, d v s skapa förutsättningar för ett ännu effektivare polis- och underrättelsearbete, byggt på täta kontakter med polisen i andra länder och med förmåga och resurser att ta tag i varje misstanke om pågående terrorbrott.

Sedan behöver vi nog ytterligare stärka de lokala samarbetsnätverken mellan olika aktörer i lokalsamhället (polis, räddningstjänst, socialtjänst etc). Det är ute i kommuner, och i vissa fall snarare bostadsområden, som kunskaperna finns om vad som händer i Sverige. Det är också här som de första insatserna, framför allt de som riktar sig mot yngre, ska ske. Men igen vill jag betona: terroristen är knappast generellt någon förvirrad ung person som vi kan undervisa så han eller hon kommer på bättre tankar.

Sist men inte minst: Bättre nationell samordning har nämnts av många de senaste dagarna. Jag tror tyvärr inte att det är tillräckligt med en myndighet som Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som i projektform ska försöka kicka igång andra aktörer under några få år. Vi behöver en organisation med hög kompetens som har ett mer långsiktigt ansvar, och som kommuner och lokala aktörer med förtroende kan vända sig till. Det kan vi lära av hur man arbetar med terrorfrågor i andra länder. Om uppdraget kan inlemmas i en befintlig organisation som MSB eller BRÅ har jag ingen uppfattning om, men det torde vara uppenbart för alla att det inte räcker med vackra ord om demokratiarbete och förebyggande.

Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s