Kommunerna behöver stöd för att hamna rätt i sitt arbete mot våldsbejakande extremism, och det är verkligen inte någon lätt sak att hamna rätt. Den nuvarande nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (som snart ersätts av en permanent organisation som ska lyda under BRÅ) har uppmanat kommunerna att skriva handlingsplaner som ett led i arbetet, och det har många gjort. Jag har svårt att se problemet med det. Men Segerstedtinstitutet  har en annan syn, i en ny rapport hävdas det att det saknas vetenskapliga belägg för att just handlingsplaner är medlet mot våldsbejakande extremism, och att det här är ett tecken på att staten försöker skyffla över ansvaret på kommunerna. Jag skriver följande i en artikel under vinjetten Perspektiv i Dagens samhälle:

”Resonemanget är inte invändningsfritt. Kan man inte tänka sig att ansvaret är både nationellt och regionalt/kommunalt, och att det behövs flera perspektiv och olika nivåer i arbetet? Mitt intryck är inte att till exempel polisen prioriterat ner frågan nationellt, tvärtom. Kommunerna måste ha en beredskap för att kunna hantera existerande eller framtida hot mot kommuninvånarnas trygghet och säkerhet, det uppfattar nog alla kommuner som en självklarhet. Våldsbejakande extremism ses idag allt oftare som en integrerad del av detta arbete.”

Det skrivs handlingsplaner om högt och lågt, och jag undrar om någon någonsin vetenskapligt belagt att dessa dokument är verkningsfulla i sig. Däremot kan de slå fast avsikter som leder till ett arbete som på sikt har en verkan. Robin Andersson Malmros och Christer Mattsson kritiserar att så många av handlingsplanerna inte utgår för en aktuell lägesbeskrivning. Det kan man förstås hålla med om. Men eftersom det handlar om en verklighet som förändras snabbt skulle kommunerna ändå tid efter annan stå inför situationer som måste lösas snabbt utan att det hinns med att uppdatera handlingsplaner och fundera över det vetenskapliga stödet för de åtgärder man ämnar genomföra. Vi kan inte bakbinda de som ska agera mot våldsbejakande extremism, och följderna om de väljer att inte agera i något läge där det verkligen borde ha gjort det kan bli katastrofala.

I rapporten varnas för en situation där ”kommunal personal till den lokala samordnaren ska anmäla beteenden och åsikter som sägs påvisa att någon antingen är radikaliserad, radikaliseras eller ligger i riskzon för att radikaliseras”, uppgifter som sedan förs över till polisen. En sådan handlingskedja är, enligt rapportförfattarna, tveksam utifrån ”den svenska grundlagsstiftningen, sekre­tess­lagstiftningen och forskning om radikaliseringsprocesser”. Jag tror att man mycket tydligare måste lyfta fram att det finns en klar gräns mellan van­liga politiska åsikter eller religiös övertygelse och deltagande i en verksamhet som syftar till brott. Åsiktsregstrering är visserligen förbjudet i lagen sedan 1969. Men jag tror ändå man måste se att:

”Varken religionsfriheten eller föreningsfriheten är avsedda för att ge något slags frikort till kriminella som begår brottsliga handlingar inom ramen för ett trossamfund eller en politisk organisation. De grundlagsskyddade principerna om mänskliga rättigheter är aldrig absoluta, och måste ibland vägas mot varandra. Om skolpersonal eller fritidsledare ­ känner oro för en elev som riskerar att till exempel genomföra en terrorresa måste de kunna ta kontakt med polisen, även om det innebär en viss kränkning av den individens personliga integritet.”

I min text påminner jag om att även Segerstedtinstitutet har ett uppdrag att stötta kommunerna, och önskar att det fanns en större vilja att hjälpa kommunerna att hitta redskap och verktyg att göra det snarare än att klanka ner på de försök som görs. De eventuella brister som handlingsplanerna har måste sättas i relation till att frågan om våldsbejakande extremism är så komplex. Föga förvånande är det utbildningar och kunskap som kommunerna har efterfrågat i olika sammanhang. Den här rapporten bidrar knappast till förståelsen för hur de ska utforma sina insatser.