Budskap för att minska rädslan för hiv. Foto: Anna-Lena Lodenius

Bill Clintons tal stördes flera gånger av skanderande sexarbetare med röda paraplyer. Foto: Anna-Lena Lodenius

Jag är just hemkommen från AIDS 2018, världskongressen kring hiv/aids, som den här gången hölls i Amsterdam och tänker bjuda på några spaningar:

1) Det finns en stor oro för att högerpopulistiska partier ska driva igenom beslut som minskar stödet till arbetet mot hiv/aids. Dessa partier är ju generellt ute efter att minska biståndet, och har därtill ofta en negativ uppfattning om rättigheter för vissa särskilt utsatta grupper som homosexuella. Framför allt finns en oro för Trumps ointresse för aids-frågan. Detta dryftades på flera seminarier. Kampen mot hiv/aids är långtifrån över, många blir resistenta och kräver nya generationer av mediciner, med minskat stöd riskerar vi att fler smittas och dör.

Ett av flera exempel på kritik mot den svenska sexköpslagen. Foto AL Lodenius

2) Sexarbetarna – jo så vill de kallas även om ordet inte accepteras i Sverige – syntes mest av alla utsatta grupper liksom vid de senaste kongresserna (jag deltog även i den förra i Durban) och deras huvudkrav var dekriminalisering som ett sätt att minska stigmat och öka säkerheten för den här yrkesgruppen. Bill Clintons föreläsning avbröts t ex vid flera tillfällen av högljudda protester – se bilden ovan. Det förekom även massiv kritik mot den svenska modellen med kriminalisering av sexköp, se bild intill.

3) Många protesterade mot att nästa kongress AIDS 2020 hålls i San Francisco eftersom stora grupper numera inte släpps in i USA. Det gäller dels medborgare i flera muslimska länder, men även en rad andra grupper känner en oro över för att de kanske inte kan medverka. Samtidigt är San Francisco historisk mark, här fanns delar av den gayrörelse som var bland de första som drabbades och de som också tog fighten mot sjukdom och krävde ökade insatser.

BONUSINFO: Hiv/aids är en ovanlig sjukdomsepidemi eftersom kampen mot sjukdomen i så hög grad drivits på av aktivister, ofta de som själva är drabbade. Den som vill veta mer om sjukdomens historia har en guldgruva i Face of Aids, ett gigantiskt filmarkiv skapat utifrån Staffan Hildebrands många filmer ända sedan starten på epidemin. Hildbrand har i 30 år intervjuat människor över hela världen, alltifrån de ledande forskarna till utsatta grupper som homosexuella, drogmissbrukare och människor som dog under den första fasen av epidemin. Delar av arkivet och flera hela reportage kan ses av alla, annat är låst för forskare.