De okände ultranationalisten Zjirinovskij är död

De ökände populisten och ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij är död, grundaren av det Liberaldemokratiska partiet som blev Rysslands första oppositionsparti. Han avled i sviterna av Covid-19 den 6 april i år vid en ålder av 75 år. Namnet säger kanske inte så mycket längre. Men för några decennier sedan mer eller mindre personifierade han den ryska expansionspolitiken och många av de brutala idéer som florerade i landet. Samtidigt hade han en framtoning som gjorde att han kunde misstas för en oseriös lustigkurre. Jag förstod nog inte själv allvaret i mycket av det ha sa i olika intervjuer.

När jag skrev boken ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” för några år sedan påmindes jag om honom och sedan Rysslands attack på Ukraina gör jag det igen. Man ska lyssna på människor, även om de framstår som rena tokstollar. Hur många har inte sagt det om Hitler? Hur många säger inte detsamma om Putin? Zjirinovskij var en mycket mer perifer ledare, men hans idéer betydde något och speglade den tankevärld som även Putin är en produkt av. Detta påpekas även i en dödsruna i Axess av Lars Gyllenhaal.

Zjirinovskij kandiderade sex gånger i presidentvalet 1991-2018 och var ledamot i Statsduman från 1993 till sin död. Till hans största framgångar kan räknas att han kom trea i presidentvalet 1991 och som mest fick hans parti 23 procent av rösterna (1993).

Här är ett avsnitt ur boken som jag skrev, jag tror att det är något längre än det som gick i tryck, vet att jag kortade en hel del i det här kapitlet. Det ugår från kontakterna mellan Jean-Marie Le Pen och Zjirinovskij, och handlar också om Alexander Dugin som påstås ha ha haft en stor inverkan på Rysslands politik under Putin (och som ni också kan läsa om i Axessartikeln som länkas till ovan):

***

Jean-Marie Le Pen grundlade en nära känsla för den ryska nationen redan genom ryssar i exil som han lärde känna som ung på 1960-talet i Paris. Han har, som nämnts, alltid rest mycket även i övriga Östeuropa. En av hans äldsta kontakter, och därtill en personlig vän, är den ökände nationalisten Vladimir Zjirinovskij, en man som rörde om i politiken kring början av 1990-talet under den första turbulenta tiden efter Berlin-murens fall, och som fortfarande inte gett upp.

Zjirinovskij är grundare och ledare för det liberaldemokratiska partiet, LDPR, och vice talman i duman, underhuset i det ryska parlamentet. Han fick 9,5 procent i det ryska presidentvalet 2008.[1] Zjirinovskijs karriär har satt stora avtryck i medierapporteringen, jag har en tjock klippbunt från svenska tidningar, merparten kommer från början av 1990-talet. Hans turnéer i Europa under dessa år beskrivs som en frustande enmansshow där han skäller ut folk, slänger saker, dricker vodka, häver ur sig rasistiska och antisemitiska tillmälen, besöker porrklubbar och tar rundhänt betalt för intervjuer.[2]

1994 publicerade DN en stor intervju med honom där han ritade med tjock svart penna på en karta och visade vilka landgränser han ansåg att Ryssland borde ha, de baltiska staterna var utplånade och Polen delat i två.  Rysslands storhet skulle återupprättas med ett tredje världskrig fört med kärnvapen, förklarade han.[3] I valet 1993 röstade nästan var fjärde ryss på hans parti LDPR, och det blev landets största. Resultatet sågs som mycket imponerande och som något som andra nationalistiska partier i Europa bara kunde drömma om vid den tiden.[4] Ett av mina senaste klipp är från april 2014 då han anklagade en gravid reporter för att vara nymfoman, och sedan bad sina medhjälpare att våldta henne mitt framför TV-kamerorna i duman. Den senare händelsen visar något av vidden av hans moraliska kollaps, och den sortens omdömeslöshet har ofta dolt att han faktiskt även haft klara politiska avsikter med sitt agerande.[5]

En av de personer som influerat Zjirinovskij och många andra ryska politiker mest är Aleksandr Dugin, den enda nutida ryska politiske teoretikern av någon betydelse. Med åren har han skapat sig en unik ställning som någon som både går sina egna vägar, och samtidigt befinner sig mitt i centrum av makten. Dugin har beskrivits som en modern version av den mytomspunne Rasputin, som inte bara erinrar genom sin förmåga att påverka makten – i Rasputins fall var det Tsar Nikolaj − utan också genom att kombinera rollerna som mystiker och predikant.

Dugins idévärld kan beskrivas som ett sammelsurium av tankegods från både den extrema höger- och vänsterkanten blandat med ortodox religiös filosofi, rasideologi, ockultism och geopolitiska resonemang varvat med antisemitiska konspirationsteorier. Men det som mer än något annat kommit att förknippas med Dugin är Eurasianismen, en riktning som skapades av ryska emigranter i början av 1920-talet som ett alternativ både till bolsjevismen och dekadansen i väst. Dugins version avviker från originalet på avgörande punkter och borde kanske snarare kallas Neo-Euroasianismen.[6]

Det där klottrandet med fet svart penna på en karta som Zjirinovskij ägnade sig åt när han träffade DN på 1990-talet var ett försök att beskriva stor-Ryssland, eller Eurasien om man så vill, som i Dugins version sträcker sig inte bara över det forna Sovjetunionen utan en bra bit utanför, i sin mest extrema form ända från Lissabon till Vladivostok. Både Dugin och Putin har hävdat att upplösningen av Sovjetunionen var den största geopolitiska katastrofen under tjugonde århundrandet.[7]

Kring mitten av 1980-talet anslöt sig Dugin till den periodens viktigaste ryska ultranationalistiska och antisemitiska organisation Pamjat, men som intellektuell fann han snart sällskapet alltför påvert. I stället hamnade han hos det nationalbolsjevikiska partiet, NBP, som försökt förena det gamla sovjetryska arvet med modernare former av patriotism, och som hade fått ett visst genomslag framför allt bland unga. Den tredje vägen, föreningen mellan vänster och höger, är något av ett nav i Dugins idévärld.

Efter vissa dispyter kring slutet av 1990-talet lämnade Dugin NBT, och det var då han på allvar gav sig i kast med att försöka influera landets politiska elit. Han blev först rådgivare till talesmannen för duman, kommunisten Gennady Seleznev, och så småningom blev han ordförande i den geopolitiska sektionen av dumans rådgivande kommitté för nationell säkerhet som dominerades av Liberaldemokratiska partiet och dess ledare Vladimir Zjirinovskij. I början av 2000-talet fanns inte mindre än fyra nationalistiska partier i duman: presidentens parti Enade Ryssland, kommunistpartiet CPRF, Zjirinovskijs LPDR samt nationalpatriotiska Rodina (som Dugin själv varit medlem i). Dugin hade goda kontakter med samtliga.[8] Dugin ogillade Boris Jeltsin, men att Vladimir Putin tillträdde som president 2000 förstärkte hans ställning. Han etablerade sig de närmaste åren också allt mer som en mediepersonlighet och hans böcker och texter spreds i stora upplagor och började översättas till andra språk.

2003 var han med och bildade Internationella Euroasiska Rörelsen, IEM, med medlemmar från tjugo länder och representanter från hela det ryska etablissemanget. Dock avböjde Putin själv att medverka, till Dugins besvikelse.[9] Från 2008 till 2014 var Dugin anställd som professor i sociologi vid det statliga Moskvauniversitetet. Att hans förordnande inte förlängdes har tolkats som att hans relationer med Kreml försvagats, exakt hur och varför är inte klarlagt, men det tycks finnas en önskan att något distansera sig från honom som person, om än inte från hans Neo-Eurasiska idéer.[10]

Dugin har även jämförts med den franska nya högerns ideolog Alain de Benoist, och det finns onekligen likheter, trots att de knappast har någon särskilt varm relation till varandra. Dugins rasideologiska inriktning är mer framträdande, och han har inte heller en lika tydlig antiglobaliseringsagenda som Benoist. Men båda framför åsikter som kombinerar till synes motsägelsefulla ståndpunkter, och de har fått en avgörande betydelse när det gäller att formulera ett rasistiskt och nationalistiskt budskap i en ny tid på ett sätt som väckt intresse långt utanför de egna länderna. Genom att de undvikit att förknippas med enskilda politiska partier har de också kunnat få ett bredare genomslag.[11]  


[1] Arbetaren: ”Fascister går samman”, 1996-02-16.

[2] TT/AFP: ”Zjirinovskij höjde priset”, AB, 1996-07-10

[3] Gauffin, Rolf: ”Vladimir Zjirinovskij ritar om världen”, DN, 1994-01-30. Göransson, Anders: ”Kärnvapenkrig ska upprätta Rysslands storhet”, Arbetaren, 1993:22, 1993-06-04.

[4] Mudde, Cas: ”Populist Radical Right Parties in Europé”, Cambridge, 2007, sid 176.

[5] Sundberg, Marit: ”Zjirinovskij bad medhjälpare att våldta journalist”, DN, 2014-04-20. http://www.dn.se/nyheter/varlden/zjirinovskij-bad-medhjalpare-att-valdta-journalist/

[6] Shekhovtsov, Anton: “Putin’s Brain?”, New Eastern Europe, 2014:4, sid 72 ff. Finns även i Eurozine, http://www.eurozine.com/articles/2014-09-12-shekhovtsov-en.html

[7] Goble, Paul: “Dugin’s Influence in Kremin on the Wane, Abarinov Says”, Institute of Modern Russia, 2014-10-01. Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

Shekhovtsov, Anton: “Putin’s Brain?”, New Eastern Europe, 2014:4, sid 72 ff. Finns även i Eurozine, http://www.eurozine.com/articles/2014-09-12-shekhovtsov-en.html

Dugin lånar friskt från andra tänkare, och det här fallet från den belgiske nazistkolloboratören Jean-Francoise Thiriart (1922-1992) som ville skapa ett Euro-Sovjetiskt imperium från Vladivostok till Dublin i slutet av 1970-talet.

[8] Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

[9] Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

[10] Shekhovtsov, Anton: “Putin’s Brain?”, New Eastern Europe, 2014:4, sid 72 ff. Finns även i Eurozine, http://www.eurozine.com/articles/2014-09-12-shekhovtsov-en.html

[11] Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

Bar-On, Tamir: “Where Have All the Fascistist Gone”, Ashgate Publishing Ltd, 2007, sid 166 ff.

Om annalenalod

Journalist och författare med fokus på högerpopulism och politiskt och religiöst våld och extremism, både på höger- och vänsterkanten samt islamism.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s