Det ryska propagandakriget

Jag kom ut med en bok som hette ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” 2015. Den täckte en massa aspekter av företeelsen och blev tyvärr fort inaktuell eftersom det rör sig om en föränderlig värld där partier uppstår och läggs ner och företrädare byts ut i en rasande takt. Det fanns också en del bitar som vi lyfte bort för att det föll lite utanför ramen. En sådan bit handlade om det ryska propagandakriget. Jag letade idag upp avsnittet och tänker att det kan vara av ett visst intresse även nu några år senare. Ni får tänka att jag skrev det här för sju år sedan. Just här tar jag inte heller upp det faktum att ett antal Sverigedemokrater ställt upp och låtit sig intervjuas, inte bara en utan många gånger. Även Jimmie Åkesson. Men mot bakgrund av vad som stod helt klart redan då borde varje sunt tänkande människa och politiker avstått från att medverka.

Det ryska propagandakriget trappas upp – obs text från 2015!

I stödet till Putin ingår också att ge spridning åt den bild av ryskt agerande i världen som regimen vill nå ut med. Det finns en önskan att bryta den anglosaxiska dominansen i nyhetsmedierna och föra ut ett ryskt perspektiv. Trots en svagare ekonomi pumpar staten in stora pengar i nya satsningar på medier, inte minst TV, som har en in princip global räckvidd. Att det handlar om ett propagandakrig är en bild som sprids även av medarbetare som lämnat kanalen. Ett av de viktiga ämnena att belysa för de Kreml-finansierade kanalerna är just nu det ryska agerandet i Ukraina.

I mars gjorde Liz Wahl, tidigare nyhetsankare vid den ryska kanalen RT-America (tidigare känd som Russia Today) som sänder från Washington, avbön i direktsändning och förklarade att detta var hennes sista program. Hon berättade om politisk styrning av nyhetsförmedlingen, och det hon framför allt reagerat på var just kanalens som hon tyckte felaktiga sätt att beskriva det ryska agerandet på Krim. Till skillnad från andra kanaler, som rapporterat om de ryska trupperna i Krim, så har RT beskrivit trupperna som en lokal försvarslinje, berättade Liz Wahl.[1]

RT är ett TV-nätverk som vänder sig till en internationell publik och som sänder bland annat nyheter, intervjuprogram och dokumentärer på engelska, spanska och arabiska. Snart planeras sändningar även på tyska och franska Enligt kanalens egna uppgifter når sändningarna mer än 700 miljoner tittare i över 100 länder. RT-America sänder flera timmar per dag, och på tablån finns även en show med den kända programledaren Larry King vars pratshow tidigare gick på CNN.[2]

– Jag tycker det känns helt absurt att vi arbetar bara några kvarter från Vita huset, och att det här kan få fortgå, sa Liz Wahl i en av de intervjuer hon gjorde efter avhoppet.[3]

Under slutet av 2014 startades en speciell brittisk kanal, RT UK. Även RT UK drabbades snabbt av ett avhopp när Sara Firth lämnade kanalen efter 5 år (hon arbetade som korrespondent i London även under dess tidigare period som Russia Today). För Sara Firth var det kanalens hantering av när 298 personer som flugit med Malaysia Airlines förolyckades i juli sommaren 2014 droppen som fick bägaren att rinna över. RT gick nämligen ut med att det var Ukraina som bar skulden för olyckan, medan de flesta andra medier hävdade att planet skjutits ner av en misstänkt rysk missil. Sara Firth har berättat att hon hamnade i en situation då hon bara måste gå om hon skulle ha något av sin yrkesheder kvar.-

– Jag har alltid kämpat mot de som argumenterar att RT är ett ondsint TV-nätverk, men en dag vaknar du upp och inser att du haft fel. Det var inget lätt beslut, jag började min karriär på RT och jag respekterar många som arbetar där. Men i slutändan kommer du till en punkt där du inte längre ser något att försvara.[4]

Sara Firth berättade att hon upplever hur den journalistiska friheten krympt och att det på sistone även förekommit styrning av hur kanalen beskrivit händelser i Syrien som skapat heta diskussioner på redaktionen. [5]

Under 2012 fälldes kanalen i Storbritannien två gånger av Ofcom, den oberoende och av brittiska regeringen godkända reglerings- och konkurrensmyndigheten som bland annat granskar TV-sändningar. Fällningarna gällde bristande opartiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen.[6]

I november 2014 lanserades varumärket Sputnik, en nyhetsbyrå (Sputniknews.com) som är tänkt att konkurrera med BBC och BBC. Planen är att Sputnik ska sända på 30 språk redan 2015, och dagligen erbjuda 800 timmar radio i 130 städer i 34 länder. Rossija Segodnja är ett holdingbolag som omfattar samtliga dessa mediesatsningar, och bolagets generaldirektör Dmitry Kiseljov har beskrivits som något av en Putins propagandaminister. Han är känd som en ”extremt konservativ, nationalistisk och Kremltrogen programledare i TV” känd för bisarra och homofobiska uttalanden i sitt veckomagasin i den största ryska statliga TV-kanalen, enligt Rysslandskännaren och journalisten Stig Fredriksson.[7]

Den franska publiken kunde tidigare se ProRussia.tv, en TV-kanal som presenterade ryska nyheter till en fransk publik. Kanalen samarbetade med Rossia Segodnja, men också med andra nyhetsbyråer. De som låg bakom den stod Front national nära och kanalen hade även ekonomiskt stöd från Ryssland. Den släcktes ner i april 2014 när den stora omgörningen av RT inleddes vilket gjorde att ProRussia.tv förlorade sin finansiering.

När Sputnikprojektet presenterades i november talade Dmitry Kiseljov om att syftet är att ”säga det andra inte säger”.[8]

”Vi kommer att ge alternativa tolkningar som utan tvekan är något som är efterfrågat runt om i världen. Vi tror att världen är trött på den unipolära synvinkel.” [9]

Under 2015 får RT en summa motsvarande 3 miljarder svenska kronor, och nyhetsbyrån Sputnik har fått budget tredubblad och notan slutar nu på 13 miljoner kronor. Satsningen sker samtidigt som de kritiska rösterna inom ryska medier får allt svårare att existera på grund av trycket från regimen, och parallellt införs en lag som gör att det utländska ägandet i ryska medier får uppgå till högst en femtedel vilket gör att utlandsägda medier som försökt att erbjuda opartisk nyhetsförmedling får svårt att överleva och kan komma att ersättas med mer regimtrogna aktörer.[10]

Rysslands medieoffensiv har beskrivits som ett nytt kallt krig, tydligt riktat just mot den amerikanska världsbilden. Detta är kanske att överdriva det hela, man kan också se det som ett svaghetstecken att regimen tror att sådana satsningar är nödvändiga. Ryssland är hårt ansatt av sanktioner och negativ publicitet efter protesterna i Ukraina och annekteringen av Krim. Rubeln har förlorat 40 procent av sitt värde sedan årsskiftet 2013/14. Om yttrandefriheten har kringskurits så har åtminstone rätten att konsumera varit helig, men med sämre ekonomi kan även den ryska medelklassen drabbas vilket kan få politiska konsekvenser.[11]

Men än så länge verkar åtminstone den egna befolkningen svälja beskrivningen av de ryska motiven för bland annat sättet att agera i Ukraina. Genom att framställa sina syften som djupt ideologiska, inte främst maktpolitiska och ekonomiska, har Putin fått det egna folket med sig. Bert Sundström, som följt utvecklingen i regionen för SVT:s räkning i många år, berättar hur även intellektuella har tagit propagandan till sig. Han jämför med Sovjettiden då människor ändå var medveten om den lögn som serverades, idag är lögnerna skickligare serverade.[12] Över 80 procent av Rysslands befolkning stöder Putin, och sanktioner och ett ryskt förbud mot västerländska produkter tycks inte hittills ha hotat hans ställning. Men möjligen är det för tidigt att se effekterna, Ryssland betalar ett högt pris för annekteringen av Krim och insatserna i Ukraina, och frågan är hur länge stödet för honom består.[13]

Putin har beskrivit Sovjetunionens sammanbrott som förra århundradets största geopolitiska katastrof. Tre länder har redan skrivit under självständiga associationsavtal med EU: Förutom Ukraina även Moldavien och Georgien. Ryssland har varnat för att detta kommer att få allvarliga konsekvenser. Polen och tre baltiska länderna har blivit medlemmar i Nato. Angela Merkl har fördömt det ryska agerandet i exempelvis Ukraina och det som hon ser som en hämnd för att länderna fjärmar sig från Ryssland och närmar sig EU.[14]

I oktober 2011 avslöjade Vladimir sina planer att skapa en ”Eurasian Union” bestående av länder i det det forna Sovjetunionen. Han skrev om detta och målade upp sin vision i en artikel i den ryska tidningen Izvetsia. Tanken, berättade Putan, var att skapa en stark union baserad på så väl politiska och ekonomiska grunder som värderingsmässiga gemenskap. Vladimir Putin lovade artikel de tidigare Sovjet-staterna nationell utveckling och genuin självständighet om de bara höll sig borta från EU. 

Planerna på ett Eurasia kan verka som ett brott mot Rysslands tidigare policys efter murens fall eftersom de även innefattar en samsyn ideologiskt, och inte bara ekonomiska frågor. Men synsättet har egentligen inte ändrats, det finns en klar kontinuitet, anser Sinukka Saari som skrev en rapport för Utrikespolitiska institutet 2011.[15]

Utspelet har setts delvis som ett svar på revolutionära tender i vissa av de forna Sovjetstaterna, inte minst den orange revolutionen i Ukraina 2004, som sågs som särskilt förödmjukande av den ryska regimen. Ukraina är särskilt viktigt för Ryssland i kraft av sin ekonomi och storlek. Det har sagt att Ukraina också ett av världens förmodligen EU-vänligaste land. Men lika mycket som Ukraina vill vända sig mot Europa, lika starkt anser man i Kreml att detta till varje pris måste förhindras.

Frågan är om inte också skapandet av den Eurasiska unionen handlar mycket om opportunism och ett försök från en ansatt ledare med orimliga maktanspråk att styra världen, åtminstone den gamla världen som en gång var enad och mer riktad inåt, mot sig själv.

Å andra sidan har Ryssland fortfarande kärnvapen, och hoten om att agera med vapenmakt mot delar av det förra Sovjetblocket som inte gör som regimen vill utan vänder sig mot EU. Att det finns politiska krafter i Europa som är villiga att stödja regimen och Putins ledarskap är mot bakgrund av detta djupt beklämmande och oroande.

Noter:


[1] Carroll, Rory: ”Russia Today news anchor Liz Wahl resigns live on air over Ukraine crisis”, The Guardian, 2014-03-06

[2] Plunkett, John: ”Kremlin-backed RT to launch UK TV news channel”, The Guardian, 2014-10-28 http://www.theguardian.com/media/2014/oct/28/kremlin-rt-uk-news-channel-russia-today

[3] The Daily Beast: ”Video: RT Anchor Quits On Air”, 2014-05-03

[4] Plunkett, John: ”Kremlin-backed RT to launch UK TV news channel”, The Guardian, 2014-10-28 http://www.theguardian.com/media/2014/oct/28/kremlin-rt-uk-news-channel-russia-today

[5] Plunkett, John: ”Kremlin-backed RT to launch UK TV news channel”, The Guardian, 2014-10-28 http://www.theguardian.com/media/2014/oct/28/kremlin-rt-uk-news-channel-russia-today

[6] Turwill, William: “Ofcom rules against Russia Today over Syria conflict report”, Press Gazette, 2012-11-15, Plunkett, Johan: “Russia Today reporter resigns in protest at MH17 coverage”, The Guardian, 2014-07-17. http://www.theguardian.com/media/2014/jul/18/mh17-russia-today-reporter-resigns-sara-firth-kremlin-malaysia

[7] Fredriksson, Stig: ”Putin trappar upp informationskriget”, DN, 2014-10-10

[8] Svensson, Tommy: “Putin sträcker ut handen till SD”, Dagens Arena, 2014-12-13 – Se även Fredriksson, Stig i SvD 2014-12-19

[9] Sputnik News: ”New Brand Sputnik to wiev alternative wievpoint”, 2014-11-10 http://sputniknews.com/russia/20141110/1014584450.html

[10] Fredriksson, Stig: ”Putin trappar upp informationskriget”, DN, 2014-10-10

[11] Laurén, Anna-Lena: ”Putin försöker som vanligt att vända på steken”, SvD, 2014-12-05

[12] Jag har samtalat kring detta med Rysslandskorrespondenter som Bert Sundström och Stig Fredriksson men slutsatserna är mina. Se även Fredriksson, Stig: “Putin trappar upp informationskriget”, SvD, 2014-12-10 http://mobil.svd.se/kultur/putin-trappar-upp-informationskriget_svd-4175219

[13] Laurén, Anna-Lena: ”Medelklass likgiltig inför klyftan till väst”, SvD, 2014-09-20. Laurén, Anna-Lena: ”Putin kommer att löpa linan ut”, SvD, 2014-12-18

[14] Augustsson, Tomas: ”Rysk östpolitik får tyskt kritik”, SvD, 2014-12-08

[15] Saari, Sinikukka: “Putin’s Eurasian Union Initiative: Are the premises of Russia’s post-Soviet policy changing?”, Utrikespolitiska institutet, UI Brief no 9:2011, 2011-11

Om annalenalod

Journalist och författare med fokus på högerpopulism och politiskt och religiöst våld och extremism, både på höger- och vänsterkanten samt islamism.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det ryska propagandakriget

  1. John skriver:

    Hej! Kan inte ni skriva en lika välforskad biografi om Sven Olov Lindholm också? Ni med tillgång till arkiven, privat material, osv. Hade varit otroligt intressant.

    • annalenalod skriver:

      Hej, förlåt att du fick vänta på svar. Det vore bra med en genomarbetade biografi som belyste olika sidor även av Lindholm. Boken ”Renegater” som handlar om Lindholm och Nils Flyg gör delvis det jobbet, lite torr i framställningen men en bra genomgång. Fast det är klart, det är ju inte en regelrätt biografi. Jag har svårare att uppamma intresse för Lindholm. Jag gillar att Furugård är en så yvig och motsägelsefull person. Dessutom fanns mycket mindre skrivet om honom, trots att han var först och hade så täta kontakter med nazismen i Tyskland. Lindholm är i mina ögon tråkigare, om man får säga så, och dessutom som sagt mer känd. Så ingen biografi från mitt håll just nu. Kanske ändrar mig när jag lagt Furugård bakom mig, men är inte säker.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s