I veckan presenterades en tjock antologi med titeln ”Radikalism och avantgarder – Sverige 1947-67” (Timbro, red Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson). Jag medverkar med en text som handar om svenska sångerskor och deras försök att flytta fram gränserna för hur de verkade som artister. De exempel jag tar upp är främst Zarah Lenader, Monica Zetterlund, Alice Babs och Sonya Hedenbratt. Avslutningsvis kommer jag även in på Lena Junoff.

Här följer starten på texten: ”

”Helball!”

Ordet uttalas med en djup emfas av kvinnan i det eldröda håret i en elegant hög uppsättning, glittrande svart klänning och skyhöga klackar. Det följs av en lång konstpaus för att ge publiken en chans att konstatera att det här verkligen är Zarah Leander, den artist som i decennier förfört med sin divalika framtoning och djupa röst, men också förfärat med sina mindre kloka karriärval som några år som den Nazityska filmindustrins affischnamn.

Sedan ryter hon till för att kalla på sin betydligt kortvuxnare make, orkesterledaren Arne Hülphers, som för dagen ovanligt nog hängt på sig en elgitarr. Det något udda paret, vars gimmick var just att den paranta Zarah bossade den utseendemässigt rätt oansenlige Hülphers, genomför gemensamt en svängig sång som driver med tidens vurm för effekter som ekon, bra mikrofoner och andra sätt att lyfta även en artist med ”en liten, liten röst”.

Tiderna talade för en ny slags artister, något Zarah Leander själv beskrivit i en av sina självbiografiska böcker: ”Det finns inte längre några divor, som dränks i diamanter och champagne av ädla handkyssande herrar. En ödesdiger dag gick nämligen divan själv ner i mjölkboden och köpte sina frukostfranska, och den dagen dog hon för att aldrig uppstå.” (Vill ni se diva, 1958) Divorna fick helt enkelt ompaketera sig. Att framträda som popmormor var ett sådant försök, och senare skulle hon ge sig på att sjunga texter av sitt hemläns käraste poet Fröding tillsammans med Sven-Ingvars.

Numret ”Bra mikrofoner” framförde hon 1963 i Hasse och Tages revy Konstgjorda Pompe på Gröna Lund i Stockholm. Det var en märklig föreställning som blandade inspelade nummer (som det med Zarah Leander) med framträdanden på scenen. Hasse och Tage hade åtaganden på annat håll och befann sig därför inte ens i rummet. Så blev Konstgjorda Pompe inte heller samma succé som revyn Gröna Hund året innan. Revyn visade ändå på en framåtrörelse. Inte bara genom tilltaget att vissa nummer enbart visades på en duk (vilket ärligt talat nog inte var särskilt lyckat) utan också genom att den kontroversiella Zarah nu faktiskt framträdde som en folkhemsartist som kunde visas upp i sådana här sammanhang.

Det fanns en önskan vid den här tiden att glömma det som varit och blicka framåt, och hennes historia av att fraternisera med Nazi-Tyskland blev med kriget på lite avstånd mest en pikant krydda som tillförde ett stråk av farlighet. Men där fanns också en vurm för starka känslor och originella personligheter. Hennes samtidigt utstuderat kvinnliga men också kraftfullt maskulina framtoning passade perfekt i tider då de traditionella könsrollerna började ifrågasättas. Så småningom kom hon även att omfamnas av gayrörelsen, både i Sverige och Tyskland. En rörelse som uppskattade såväl hennes divaliknande framtoning som hennes lätt solkiga livshistoria.