I veckan medverkade jag i tidskriften Kvartals veckopanel för att prata om den kommande regeringens så kallade Tidö-avtal som slår fast den politiska inriktningen på olika områden. Min första spaning är att det är uppenbart att SD, som det största partiet, fått igenom väldigt mycket i form av exempelvis åtstramningar i migrationspolitiken (avsevärt färre kvotflyktingar, möjlighet att utvisa om det finns synpunkter på asylsökandes ”vandel”, tillfälliga uppehållstillstånd som regel etc.). Det står redan tidigt i texten att även samarbetspartier som inte ingår i regeringen har samma rätt att påverka innehållet och politiken.

Risken är ju förstås att SD ändå, trots alla försäkringar, går med S eller andra partier ibland för att trumfa över regeringspartierna i någon fråga där de har andra uppfattningar. Den faran får regeringen leva med. Det betonas också i texten att de ska behandla varandra respektfullt, men ändå kan ha olika åsikter och lufta dessa i offentligheten. Jag vet inte vad de förväntar sig att SD ska göra, om det nu är SD man avser. Före valet hette det ju att alla fyra partierna var så eniga i allt.