Årsminnesdagen av Förintelsen den 27 januari är ett datum då jag ofta bjuds in att hålla föredrag, 2025 var jag till exempel i Mjölby och 2024 i Norrtälje. I många kommuner samlas man varje år den här dagen för att påminna sig om det som hände, men också för att prata om de svårigheter vi ser i vår egen tid. Här kommer ett exempel på vad mina föreläsningar kan handla om den här dagen.
I Mjölby inledde jag med att berätta om mitt besök i Prag i höstas då jag besökte Pinkassynagogan och såg en utställning med barnteckningar från Theresienstad, koncentrationslägret som låg lite utanför Prag. Förintelsen är så ofattbar att man ofta behöver de här enskilda berättelserna för att närma sig någon slags förståelse. Barnen hade bland annat gjort uttrycksfulla teckningar på temat rädsla. Intill teckningarna fanns foton på de som ritat och en text som berättade om hur länge de vistades i lägret och om de fick leva vidare eller dog redan under krigsåren. De fick alltså någon slags skolundervisning, och man försökte säkert att deras liv skulle få vara så normalt som det gick.
Jag började mitt liv som journalist för 40 år sedan med att skriva om nazism och högerextremism. Sedan dess har jag bevakat våldsbejakande extremism även i andra former och det har blivit uppenbart hur judarna ses som allas fiender. Nazisterna gav judarna skulden för kommunismens framväxt. Kommunisterna anklagade judarna för kapitalismen (och det höll nazisterna med om). Det fanns muslimska Waffen-SS-förband och banden mellan muslimska grupper och nazisterna är väl dokumenterade. Idag finns inslag av antisemitism till exempel hos den vänster som backar upp palestinierna och den dominerande gruppen som sprider antisemitism har idag kopplingar till Mellanöstern, vid sidan av det väl kända hatet inom dagens nya nazistiska grupper.
Vi ser en påtaglig ökning av antisemtismen efter Hamas attack på Israel den 7 oktober förra året och de följder som detta fick i form av militära motreaktioner. Man kan självklart ha synpunkter på hur båda sidor agerat, men det är också uppenbart att Israels agerande triggar igång fortsättningen på en mer än två tusen år lång antisemtisk historia. Jag önskar att fler kunde förmå att se detta så skulle vi kanske kunna diskutera dagens Israel på ett mer sakligt sätt utan de här antisemitiska övertonerna.
Jag pratade också om hur andra världskriget och Förintelsen trots allt ledde fram till avgörande positiva förändringar i form av ett ökat internationellt samarbete för att bevara freden. FN grundades ju 1945 och tre år senare presenterades FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ett storslaget projekt för att stärka tanken på humanism och människovärde. FNs dåvarande högkommissarie för de mänskliga rättigheterna Louise Arbor sa i samband med att deklarationen fyllde 60 år:
”Idag är det svårt att föreställa sig vilken förändring den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna bidrog till då den antogs för 60 år sedan. I en efterkrigstida värld, som var sargad av förintelsen, delad av kolonialismen och plågad av orättvisor, var det ett modigt åtagande att utforma den första globala texten som slog fast alla människors värdighet och jämlikhet oberoende av hudfärg, tro eller ursprung. Det var inte heller ett åtagande som var garanterat att lyckas. Förklaringen har legat som grund för en omfattande struktur som skyddar våra grundläggande fri- och rättigheter.”
Mot slutet av samtalet kändes det som att det behövdes åtminstone något positivt exempel på människor som agerat för att förhindra ondskan och jag kom på att jag skulle berätta mer om det som hände i Prag vid den här tiden. Jag har tidigare berättat på den här bloggen om Nick Winton som ses som tjeckernas motsvarighet till Raoul Wallenberg. Han är ett gott exempel på någon som inte alls var politiskt intresserad men som blev så tagen av insikten att mängder av tjeckiska barn från judiska familjer skickades till koncentrationsläger att han började arrangera resor för dem till England. De reste för att bli sommarbarn hos brittiska familjer som svarade på hans annonser i pressen. I realiteten blev de flesta kvar, och överlevde. Jag skrev också om Nicks historia i samband med hans död 2015. (Här föreslår jag att man hedrar honom med ett besök på Hotell Europa där han hade sitt kontor, men det renoverades tyvärr när jag besökte Prag i höstas. Hoppas det kan återfå sin forna glans och helst att man också uppmärksammar den här kopplingen till räddningsaktionen.)
Anna-Lena Lodenius 