I morgon drar Eurovision Song Contest igång igen med första semifinalen i denna flerstegsraket som tävlingen utvecklats till. Youtubefilmen visar ett inslag som gjordes inför 40-års jubileet 1996 och ger lite bakgrundshistoria. Den här texten publicerade jag i förra numret av Ordfront magasin, och där funderar jag kring tävlingens framtid:
Eurovision Song Contest känns allt mer som en symbol över det krisande Europa. Först hoppade Polen av årets tävling i Malmö, sedan Portugal och Bosnien-Hercegovina. Grekland och Cypern har övervägt om det verkligen är rätt tid att medverka, och i december meddelade Turkiet, ett av de mest framgångsrika länderna i tävlingen på senare år, att det inte blir någon medverkan.
Redan förra året hette det att det vore katastrof om Grekland vann eftersom landet hade små utsikter att klara av att arrangera tävlingen. Ett alternativ till att hoppa av är förstås att skicka så dåliga bidrag att landet i praktiken är chanslöst. En vinst har blivit lite som att sitta med Svarte Petter. Redan 2010 hoppade Ungern av med hänvisning till de ökade kostnaderna.
Hittills har inget land någonsin tackat nej till arrangemanget. Christer Björkman har sagt att han vill visa resten av Europa att det går att dra ner på förväntningarna och göra något mindre. Valet av Malmö som tävlingsstad, en ensam programedare och mindre teknik är några förändringar som ska göra att notan slutar på i sammanhanget blygsamma 125 miljoner, vilket ändå är dubbelt så mycket som när vi arrangerade finalen senast år 2000.
Kostnaderna för tävlingen har skjutit i höjden på senare år. Och det är PR-hungriga diktaturer som är ivrigast att spendera. Azerbadjans tävling 2012 kostade motsvarande 563 miljoner svenska kronor, vilket var nästan dubbelt så mycket som den dittills dyraste tävlingen i Moskva 2009. (Ser i Kulturnytt att organisationen Civil Right Defenders presenterar en rapport som visar att situationen för mänskliga rättigheter i Azerbadjan är fortsatt lika diskutabel som när tävlingen hölls där, men nu är det ingen som talar om det längre.)
Framtidsprognos: Östeuropas dominans bryts vilket gör att de diktaturländer i öst som är villiga att lägga pengar på spektaklet av PR-skäl är chanslösa i toppen. Snart får vi se hur svala damer från Luxemburg och Schweiz som sjunger ballader på franska återför tävlingen till rötterna. Sedan är det dags att åka ut och hämta vår första tävlare på 50-talet Alice Babs på äldreboendet i Saltsjöbaden och klä henne i folkdräkt. Det blir en tävling i nationalistisk yra där inte ett öga är torrt och röstandet samordnas med pensionsbeskedet i hela EU-området.
(PS – Blir lite rörd av att höra Alice Babs, vi har träffats några gånger och hon är verkligen en av de absolut finaste sångerskor vi haft, kanske den största.)
Anna-Lena Lodenius 