En gata mitt i Aten, nära Omonia-platsen. Inhemska hemlösa och flyktingar har flyttat in i utjänta fastigheter. Foto: Anna-Lena Lodenius

Jag har just kommit hem från två veckor i Aten, där jag vistats tack vare ett stipendium som jag fick i höstas. Journalister och författare har rätt att söka arbetsstipendier i Ariane Wahlgrens hus mitt i Aten. Ariane Wahlgren var en mångsidig person som bland annat arbetade som radiokorrespondent för Sveriges Radio under juntatiden kring slutet av 60- och början 70-talet.

Resan var ju främst tänkt för att få skrivro i en annan miljö, och det fungerade utmärkt. Men självklart fick jag också möjlighet att studera staden, som jag besökte för första gången. Jag håller ännu på att smälta mina intryck, men det är en sliten stad som möter besökaren. Det var fantastiskt att bo så nära Akropolis och kunna ta dagliga promenader i området, och att kunna besöka det sällsynt vackra och spännande nya Akropolismuseet flera gånger. Men det är också påfallande hur hus står och förfaller även i mycket centrala kvarter, gatuhandeln har krympt liksom tiggeriet, vilket måste bero på att människor har så lite pengar.

Exarchia-torget. Foto: Anna-Lena Lodenius

Det fanns tomma hus även i området där jag bodde, men framför allt fanns de i området som låg västerut från den centrala marknaden och Omonia. Här finns hela kvarter med   uttjänta hus som blivit hemvist för så väl flyktingar och EU-migranter som hemlösa greker och drogmissbrukare. En av dagarna jag var där pågick en marknad på en av gatorna där människor sålde allt de ägde, om så bara ett par gympadojor, för att få in en euro eller två.

Just när jag var i Aten pågick inga stora protester på gator och torg, men väggarna skvallrade om mängder av inbjudningar till politiska möten och demonstrationer, stödkonserter, utställningar och liknande. Närvaron av den för Aten så ofta synliga extremvänstern var starkast på Exarchia-torget där den 15-årige Alexandros Grioropoulos dödades av en polis 2008, en händelse som förstås väckte starka reaktioner och som besökaren på platsen fortfarande påminns om på olika klistermärken som satts upp. Det mest påtagliga för min del var annars att jag möttes av hotfulla personer som krävde att jag skulle låta bli att fotografera (jag tog bara bilder av husfasader och klistermärken, men det verkade inte spela någon roll).

Jag läser att den tidigare finansministern Yanis Varoufakis och hans fru blev attackerade på en restaurang i området i april förra året av maskerade autonoma vänsteraktivister som bland annat kastade något glasliknande föremål på honom. Syriza må ha kommit till makten med visst stöd även från de här miljöerna, men inte ens representanter från detta parti kan uppenbarligen röra sig fritt här.