I senaste ”Spanarna” i P1 hade Gabriella Ahlströms betraktelse titeln ”Politisk marsipan”. Ett samtal utspelar sig där det antyds att seden att kasta tårta i ansiktet på någon som en slags protest möjligen har svenskt ursprung. Vilket härmed dementeras.
Jag har ett kort avsnitt i min bok ”Gatans parlament” som handlar just om ”tårtning” som politisk metod. Här kommer hela historien (texten publicerades 2006), och metoden visar sig snarare ha belgiska rötter. Första offret ska, enligt mina efterforskningar, ha varit den franska författaren Marguerite Duras 1969 som angreps av en viss Noël Godin, se nedan. Men att han verkligen var först ska man nog inte vara för säker på. Min vän Martin Kristenson har försökt utröna vem som kastade den första pajen (egentligen tårtan) på filmduken, dessa slapstikfilmer måste nog ses som en föregångare. Han hittar ständigt någon som var tidigare.
Humor och politiska attentat
På senare år har Bosse Ringholm, Tony Blair och ett otal andra personer drabbats av ”tårtning”, en metod som går ut på att någon placerar en smetig, gräddig tårta mitt i ansiktet på en känd person i en situation där mediernas blickar är riktade mot honom eller henne. Attentatet är ett sätt att dra löje över makthavarna och ger garanterat uppmärksamhet. Enligt teoribildningen bakom tårtattentaten är förödmjukelsen en del av metoden, eftersom makthavarna behöver ”tas ner på jorden”. Samtidigt är det ofarligt, det enda som skadas är självkänslan hos offret.
Det förekommer diskussioner inom vänstern om nyttan med den här typen av attentat. Samtidigt har de ett tämligen gott stöd, och utnyttjas relativt frekvent. ”Tårtning” har i Sverige bland annat använts av medlemmar i Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Lund i mars 2001. De motiverade attentatet på följande vis:”Leif Pagrotsky och Marit Paulsen har valt att vara ett ansikte utåt för EU:s politik. Därför valde vi att kasta en paj på detta ansikte.” De hävdade att attentatet handlade om att skapa debatt kring EU som de menade är en djupt odemokratisk organisation. Men debatten efteråt handlade mer om det riktiga i att kasta grädde på politiker.
Att kasta gräddtårta är egentligen hämtat ur slapstickfilmens värld, och vanligt förekommande hos komiker som Helan och Halvan. Ordet ”pajkastning” används idag främst i överförd bemärkelse för verbala angrepp, men inom extremvänstern har metoden att kleta in någons ansikte med något riktigt äckligt också levt kvar i olika former. Redan i slutet av 1960-talet slängde vänstern i Berlin ”färgpuddingar”, det vill säga plastpåsar fulla med färg, ägg och yoghurt, som projektiler mot polisen, pressen och politikerna.
En av de mest kända tårtkastarna i världen är belgaren Noël Godin som började 1969, och som bland sina många attentat kan räkna en tårtattack mot Bill Gates. Godin har också skrivit boken Cream and Punishment – en parafras på Dostojevskijs klassiska Brott och straff. Godins paroll är att offren ska vara ”inflytelserika, självupptagna och sakna humor”. Han ser själv aktionsformen som en slags ”komisk terrorism”.
Andra förespråkare för tårtning som politiskt verktyg är det amerikanska nätverket Biotic Baking Brigade, BBB, som startades av Al Decker. Han skryter själv med att bl. a. ha kastat en kokospaj på den nyliberale ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman, samtidigt som han tilltalade offret med orden: ”Mr. Friedman, it’s a good day to pie.” Nätverket har sitt ursprung i vänsterrörelsen och väljer ofta offer som leder miljöfientliga företag eller globala organisationer samt konservativa politiker.
Enligt Direkt Aktion ska en lyckad tårtning ske inför publik och åtföljas av ett humoristiskt pressmeddelande där aktivisterna motiverar valet av offer, och gärna också delar med sig av receptet på tårtan. Det bör ändå påpekas att det inte är lagligt, tårtkastarna som attackerade Leif Pagrotsky och Marit Paulsen under ett möte i Lund åtalades exempelvis för ofredande.
Riktar sig attentatet mot kungen kan det även bli fråga om ett ”högmålsbrott”, och där är straffsatsen upp till 6 års fängelse. I september 2001 angreps just kungen av två skolelever från Varberg som rustat sig med tårtor som de satt samman i ett skolkök (den ene utbildade sig till kock). Dådet beskrevs som politiskt, men på grund av attentatsmännens låga ålder (de fyra som togs in för förhör var alla i 16-årsåldern) och påtagliga ruelse dömdes de endast till dagsböter.
Anna-Lena Lodenius 