Anna-Lena Lodenius

Känns som vi gått i mål efter ett maratonlopp. Breivikrättegången tog slut i somras och nu har domen fallit. Breivik förklarades som bekant frisk och dömdes till den högsta påföljden det norska rättsväsendet tillåter: 21 års fängelse. Det troliga är att strafftiden därefter förlängs med fem år i taget och att han aldrig kommer ut mer.

Jag uttalade mig i P4 Extra med Erik Blix i lördags (cirka 18 minuter in i programmet), i ÖstgötaCorren och därtill deltog jag i ett långt samtal i Filosofiska rummet i P1. Dessutom skrev jag ett debattinlägg i Aftonbladet, ett utdrag ur texten:

”I krig har människor rätt att mörda och i extraordinära omständigheter kan vi alla ompröva vad vi tidigare trott på. Anders Behring Breivik tycker sig ha sett ett samhälle som befinner sig i ett krigstillstånd, därför att de människor som lever där är alltför olika för att passa ihop. De som fattar besluten i ett sådant samhälle måste straffas, anser Breivik. Dåden är logiska utifrån Breiviks världsbild, den håller ihop, som filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skriver i DN (24/8).

Samtidigt ligger det inte någon motsättning i att förstå att hans världsbild och ändå tycka att det han gjort är mänskligt helt obegripligt. Att se det rationella, inse intellektuellt att detta är möjligt, men känslomässigt blockera sig. För vad säger det om människan om detta sätt att agera ryms inom begreppet friskt?

Breivik har medvetet ansträngt sig för att inte vara mänsklig. Han sänkte sin känslighet genom att ta anabola steroider och andra droger. Idéerna har vägt högre än människoliv. Är det inte det som kännetecknar alla fanatiska ideologier? De som går in i ett sådant sätt att tänka kan till slut, i konsekvensens namn, bryta mot principer som egentligen är heliga för en människa, som att beröva någon annan livet. Vi har sett både vänster- och högerextremister och även religiösa fanatiker som resonerat likadant.”