SD-kvinnor kommer lagom till internationella kvinnodagen med en ytterst obehaglig film om hedersvåld. Problemet med filmen, liksom med mycket av SD:s retorik över huvud taget, är överdrifterna och en generell skuldbeläggning. Visst finns de hederskulturer, men ingen är hjälpt av plumpa generaliseringar av det här slaget.
Trillade samtidigt över en annan något äldre film från SD-kvinnor som mer slår över åt det ofrivilligt komiska. Starka känslor även här, musiken känns som ett försök att göra en ny ”We are the world”, emellanåt låter de misstänkt lika amerikanska predikanter.
Melodifestivalen har väl inte gästats av en ”riktig författare” sedan Lars Forsell skaldade om ”dina bröst är som svalor som häckar”. Men ingen kan ha missat att Björn Ranelid deltar i årets final. Han framför dessutom sin egen text i tävlingen, och den är något av de egendomligaste jag hört i detta sammanhang.
Den kan enklast beskrivas som en slags litterär återanvändning, han sjunger att ”kvinnan är det första könet”, titeln på en av hans romaner från 2003, och citerar sina egna favoritfraser som ”att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi” och ”kärleken har världens största händer men den väger ingenting”. Lägg till ett antal sökta liknelser som ”kärleken är den första atombomben” och ”nu kommer kärleken, nu kommer soldaterna, nu kommer armén”. Här och där skjuter han in ett ”herregud” eller ett trosvisst ”ja så är det” vilket förstärker intrycket av väckelsemöte i schlagerfabriken. Bisarrt.
Till sin hjälp har Ranelid, icke att förglömma, Sara Li som till vardags är sångerska och servitris på Wallmans salonger. Detta verkar inte bara journalisterna ha svårt för att komma ihåg. Även Björn Ranelid ignorerade henne fullständigt när det stod klart att hans bidrag gått direkt till final.
Vi som brukade gå på numera nerlagda Klubb Sunkit som hyllar udda och mer eller mindre uppseendeväckande musik, gärna med folkliga kvaliteter, har tidigare sjungit och dansat till melodifestivallåtar som ”Symfonin” med Loa Falkman och ”I love Europe” med Christer Sjögren. Mirakel har alla förutsättningar att bli en klassiker av samma kaliber.
Just hemkommen från några sköna dagar på franska Rivieran. Det kändes helt logiskt att omedelbart se om Alfred Hitchcocks ”Ta fast tjuven” som utspelar sig just i det område jag besökte. De flesta scenerna är visserligen filmade i Cannes som jag inte varit i sedan jag tågluffade på 1970-talet. Men landskapet är sig likt, vi bodde i Nice vars blomstermarknad är med i en viktig scen och biljakterna och utflykterna sker längs en kust med höga berg och vindlande vägar som känns välbekant efter vår busstur till Monaco.
”Ta fast tjuven” har hamnat lite i bakgrund av andra av Hitchcocks filmer men innehåller många av de klassiska elementen: ljuvliga filmstjärnor som Cary Grant och Grace Kelly (som väl antagligen träffade prins Rainier i samband med inspelningen, åtminstone blev detta hennes sista Hollywoodfilm), snyggt foto, tät intrig och inte minst en hel del humoristiska vändningar. Den når inte riktigt upp till Vertigo och andra av de riktiga klassikerna, men även en mellanfilm av Hitchcock är så mycket bättre än det mesta.
Anna-Lena Lodenius 