I år är det 75 år sedan den nazistiska ockupationsmakten i Norge mördade Henry Gleditsch, den direkta anledningen var att han förhindrat norska skådespelare att underhålla vid NS-arrangemang och att uppträda i den tyskkontrollerade radion. Gleditsch var en på sin tid välkänd norsk skådespelare med ett stort patos. Han grundade Tröndelag Teater i Trondheim som fick en nationalistisk inriktning och blev en viktig del av kulturkampen mot nazisterna. Med anledning av detta har Tröndelag Teater satt upp Bertholt Brechts ”Arturo Ui -og hans knirkefrie vei til makten” (tysk originaltitel ”Der aufhaltsame Aufstieg des Arturo Ui”), ett sällan spelat satiriskt stycke som skrevs på bara tre veckor när Brecht vistades i Helsingfors 1941, samma år som Norge ockuperades och Charlie Chaplin arbetade med samma tema i sin film ”Diktatorn”.
Jag besökte Trondheim i helgen för en debatt om främlingsfientlighet och rasism med deltagare från hela Norden, ett evenemang som lockat ut många trondheimsbor i kylan. Samtidigt fick jag möjlighet att se pjäsen som är en hejdlös drift inte bara med Hitler som person, (suveränt spelad av Hans Petter Nilsen). Pjäsen kan även läsas mer tidlöst och blir då en berättelse om hur terroregimer utnyttjar människors svaghet för att vinna framgång. Påtryckningar, våld och hot varvas med löften om beskydd och säkerhet, effektivt drivs människors in i den fascistiska fällan. Viktig för handlingen är en kartell i blomkålsbranschen, i en scen blir vi i publiken medaktörer på en grönsakssmarknad där ledaren håller tal. Trots vissa longörer tycker jag Tröndelag Teater lyckats skapa en suggestiv iscensättning som både roar och oroar. Både scenografi och skådespeleri imponerar.
Det panelsamtal som jag deltog i i lördags handlade delvis om likheter och skillnader mellan situationen för nationalistiska partier i de nordiska länderna. Norges Fremskrittspartiet har ju den avundsvärda situationen för ett missnöjesparti att ständigt kunna hänvisa till oljepengar när de utlovar förbättringar. Dessutom har partiet varit mer pragmatiskt, undvikit att liera sig med yttersta högern och haft en bredare politisk framtoning. Om det betyder att partiet är ofarligare eller bara listigare kan man ju tvista om.
Det vi inte pratade så mycket om var väl skillnaden mellan god och dålig nationalism, Gleditsch försökte lyfta fram det norska kulturarvet, Tröndelag Teater spelade mycket Ibsen t ex och gör så fortfarande. Det finns ingen motsättning i att värna om det egna och hävda frihet och rättigheter för andra. Jag vill tacka teaterchefen Kristian Seltun och de andra på teatern för generöst och vänligt mottagande och en intressant helg. (Här finns mer information om jubileumsårets övriga aktiviteter).
Anna-Lena Lodenius 