Floran av böcker om Stieg Larsson växer. Först ut var Kurdo Baksis ”Min vän Stieg Larsson” på Norstedts som kändes lite tunn och snabbt hopkommen (se t ex recension i Svd). De kände varandra väl och Kurdo är förstås väl förtrogen med de frågor som Stieg brann för, kamp mot rasism och främlingsfientlighet. Men det finns detaljer som får mig att undra, som att han var hemlig med hur han bytt stavning på sitt förnamn. Jag har klara minnen av att Stieg pratade om det vid flera olika tillfällen. Om historien med att han singlade slant med Stig Larsson är sann vet jag däremot inte, det kan ju ha varit en god historia som han hittade på, berätta historier blev han ju som bekant rätt bra på med tiden.
Annars känner jag igen mycket, Stiegs sätt att arbeta hela tiden och hans dragning till spännande researchmetoder i form av mullvadar, alias och olika okonventionella vägar att söka information. Hans situation på TT som doldis med en enorm expertkunskap, trots att hans formella uppdrag var att rita kartor, göra grafik etc, var minst sagt märklig. Varför stod han ut med det så länge, undrar Kurdo. Jag tror det handlade om bristande självförtroende.
Ordfronts tidigare förlagschef Jan-Erik Pettersson träffade Stieg bland annat i samband med att utgivningen av en bok om Sverigedemokraterna. Boken ”Stieg Larsson. Journalisten, författaren, idealisten” (Telegram bokförlag) kommer inte föremålet lika nära. Det handlar mycket om tiden och de frågor som Stieg skrev om, säkert en utmärkt introduktion för den som inte var med själv under den period som han formades politiskt och åren då den växande nazismen var ständigt nyhetsstoff. Jag intervjuades av Jan-Erik Pettersson och vet att avsikten med boken inte var skildra Stieg som person utan snarare hans politiska testamente och idévärld. Att kalla det en biografi är kanske lite av en falsk varubeteckning tyckte DN (se även recension Svd).
Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson är nog den som borde ha bäst förutsättningar att teckna hans livshistoria. Frågan var väl närmast om hon skulle kunna se förbi arvstvisterna och allt det som hänt efter hans död. Jag blev positivt överraskad av ”Millennium, Stieg & jag” som hon skrivit tillsammans med den franska journalisten Marie-Françoise Colombani (utgiven på Natur och Kultur). Välskrivet, ibland humoristiskt, insiktsfullt. Framför allt känner jag igen den Stieg som jag umgicks med i några år då vi arbetade tillsammans.
Jag har tänkt mycket på den här boken efteråt, och fick anledning att återkomma till den när jag intervjuades av journalisten Karin Swärd inför ett kommande program om Stieg Larsson (börjar ana vad som kommer att stå på min gravsten: ”hon kände Stieg Larsson”). Stieg var ju en sann idealist, han pratade aldrig om pengar, var villig att lägga ner precis hur mycket arbete som helst på saker han trodde på och tyckte var viktiga. Han var också obönhörligt politisk, vänsterinriktad, i allt han tog sig för. Visst ville han ha breda fronter mot rasism, gärna samarbete med högerfolk för att det gav kredibilitet. Men i grunden misstrodde han ju borgerligheten, bland annat för att den historiskt alltid haft svårare att göra upp med fascismen.
Recensionerna har inte varit direkt översvallande, se t ex Expressen, och GP. Jag tycker de är väl njugga. Den som läst Millennieböckerna kan nog roas av kommentarer kring varför Stieg valde att skriva som han gjorde och om människor, platser etc. Jag tycker också Eva är den som beskriver Stieg som person på ett sätt som vida överträffar de båda andra böckerna. Sedan hickar förstås även jag till över den rituella hämnden på hans bror och far som hon iscensätter. Kan jag tänka mig att med tanke på vad hon gått igenom är det inte orimligt att man känner så, men det är också sorgligt att konflikten verkar så omöjlig att lösa.
Det borde finnas pengar så det räcker och blir över till samtliga inblandade. Men för Evas del handlar det ju inte om pengar utan om förvaltningen av hans författarskap. Se även intervju med Eva i DN och lyssna på när hon var gäst i radions P4 Extra.
Återstår Dan Burstein ”The Secrets of the Tattooed Girl” som jag ännu inte läst. Den består vad jag förstår till stor del av texter skrivna av olika personer kring Stieg Larsson. Jag medverkar också men måste lägga in en reservation: uppdraget var luddigt presenterat, jag svarade skriftligt på några frågor via mail och plötsligt var detta ett bidrag i en antologi. Hade jag vetat det hade jag kanske uttryckt mig annorlunda. Fick chans att redigera något men är ändå inte helt nöjd med förutsättningarna.
Anna-Lena Lodenius 