Anna-Lena Lodenius

Det har pratats mycket om ifall politik och idrott går ihop. Olympiaden i Berlin 1936 var ett lågvattenmärke. Generellt anses det att sportens värld är opolitisk. Jag är uppfostrad till att tro att allt är politik, min bortgångne fars ständiga mantra.

Azerbadjan vann Eurovision Song Contest, visserligen med hjälp från svenska låtskrivare, dansare och körsångerskor samt inte minst Lars Wallins klädkreationer. Till och med Idol-Svartling har ett finger med i lanseringen och Rennie Mirro lärde ut dansstegen. Ja, sådär kan man fortsätta och känna sig mer och mer nationalistisk (vi vann egentligen fast vi bara kom trea men tjatig dagispop och Erik Saade, obegripligt). Men det var inte dit jag ville komma.

Azerbadjan är en diktatur som förtrycker sina medborgare och som bara överträffas av Vitryssland i vår del av världen. Att arrangera en melodifestival ger många möjligheter till god reklam för ett land som förstås vill visa upp sig från sin bästa sida. Självklart behöver människor i Azerbadjan jobb och bättre inkomster etc som mer turism och nya företag kan ge.

Jag hör till de som alltid prisat schlagertävlingen för att göra oss mer bekanta med fattiga kusiner i öst. Stärkt europeisk gemenskap är bra för fred och samförstånd. Men det gör mig ändå illa till mods att diktaturer använder tävlingen för att nå ut med en mer polerad bild av landet. Azerbadjan har verkligen velat vinna, de har satsat massor med pengar (som alltså delvis slank ner i svenska fickor). Vitryssland skickade i år ett bidrag som gick ”I love Belarus” och har kämpat tappert med samma avsikter men med mindre lyckat resultat.

Schlager och politik hör ihop. Ser inte fram emot ett reklamjippo för en diktaturregim nästa vår. Håller tummarna för att många journalister tar chansen att åka dit och berätta om hur människor har det utanför schlagercirkusen. Vill härmed uppmana nyhetsredaktionerna att inte bara skicka nöjesjournalister.