Anna-Lena Lodenius

Studio 1 idag diskuterade frågan om man kan kalla SD för rasister, de hade bjudit in mig och Marcus Uvell som snart tillträder som VD för Timbro (medförfattaren till ”Folkhemspopulismen”). Nu används ordet titt som tätt, en av de senaste som tog det i sin mun i samband med SD var Lars Ohly.

Jag är tveksam till om det är meningsfullt att tala om rasism eftersom SD idag ägnar sig främst åt kritik av kulturer och religioner. Rasismen anas i ståndpunkter som motståndet mot utomeuropeiska adoptioner och Jimmie Åkessons uttalande om att Laila Freivalds är mer svensk än Nyamko Sabuni (DN, intervju med Zaremba). Men för de flesta av SD:s väljare och representanter handlar kritiken mot invandring och invandrare om icke önskvärda beteenden som man menar går att koppla till andra kulturer och religioner samt höga kostnader som man menar minskar utrymmet för välfärd.

Kulturrasism kan man möjligen säga. Men då bör tilläggas att SD ser kultur som något som är svårt att ändra och som gör människor predestinerade att inte fungera i det svenska samhället. Det finns ett närmaste biologistiskt synsätt. Men ropar man rasism kan diskussionen stanna där, då kan vi lika gärna sluta tala med SD över huvud taget (vilket jag i och för sig tror att rätt många inom just Vänsterpartiet tycker). Den som ropar rasism visar sin avsky, men det är inte särskilt konstruktivt.

Men framför allt är SD ett parti som vill skydda majoritetsbefolkningen från minoriteterna. Det är upp- och nervända världen. Budskapet är: De ska fasen inte ha något, stöd, hjälp, lagstiftning för att undanröja diskriminering etc, för att motverka det faktum att ens förutsättningar normalt är sämre om man hör till någon form av minoritet. Problemet är inte invandringsfientlighet utan svenskfientlighet, säger SD. Instegsjobb för att hjälpa de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden diskriminerar svenskar säger SD (vilket rimligen, om det stämmer, beror på att svenskar har lättare att få jobb och därför inte anses behöva stöd i lika hög grad).

Jag och Mats Wingborg skriver i dag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om våra farhågor att Sverige ska närma sig den danska utvecklingen. Såhär börjar artikeln:

Vad Sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer att betyda är helt avhängigt av hur andra de andra riksdagspartierna och medierna kommer att agera och reagera. I Danmark har Dansk Folkeparti lyckats omstöpa den mediala och politiska scenen. Ribban har förskjutits för vilket språkbruk som blivit acceptabelt. I synnerhet finns återkommande demonisering av den muslimska minoritetsgruppen som enligt en lång rad hätska uttalanden hotar att bryta sönder den danska kulturen.

Ännu är det en öppen fråga om den danska sjukan kommer att sprida sig till Sverige. Det är inget som sker med automatik trots SD:s framgångar. Hittills är alla partierna måna om att ta avstånd, under valkvällen utbröt närmast en tävling i vem som kunde distansera sig mest. Men den kanske mest avgörande frågan är om andra riksdagspartier av taktiska skäl börjar överta SD:s åsikter för att därmed försöka ta loven av SD, och det är något som i så fall förmodligen sker längre fram och stegvis så att det kanske inte är så uppenbart för alla.

Sker det är vi på väg utför ett sluttande plan. SD kommer aldrig att bli nöjda utan bara förflytta sina positioner ytterligare, samtidigt som partiet kommer vinna legitimitet genom att de faktiskt lyckas påverka.