Vi gick till sängs med en presidentkandidat, vaknar vi med en Messias?

Publicerat den 6 november, 2008 av annalenalod

Det piper i mobilen:”Godmorgon! Idag skrivs historia. Det är så fantastiskt!! Välkommen till en ny bättre värld.”
Det är min svägerska som har halva släkten i USA som messar entusiastiskt efter resultatet i det amerikanska presidentvalet. Känner efter men mitt vanliga skeptiska jag har ännu inte kopplats på efter den korta nattsömnen, känner mig inte fullt lika euroforisk men vad sjutton. Kan man inte få vara glad för blott en liten stund en sådan här dag? Lite bättre kan man väl ändå tro att det blir, USA:s förre president har i många sammanhang, rätt eller fel, kallats ”The worst president ever”. USA:s president är på sätt och vis världens president, inte bara USA:s. (Den gula dekalen säljs fortfarande på T-shirts, samma budskap fanns på tablettaskar när jag var i USA i somras).

Det amerikanska presidentvalet bevakas nästan mer i Europa än Virgina, skriver Per Wirtén i Dagens Arena. ”De korta inslagen om presidentvalet får evenemanget att framstå som provinsiellt. SVT:s Aktuellt har mer bevakning om Obama och McCain än de stora kanalerna här.” Så när någon undrar, på skämt, om hon inte kan få registrera honom för att rösta inser han att det skulle kännas helt naturligt att göra det.

Jag inser förstås att det här bara är början. Per Wirtén undrar om Obama tänker göra som Clinton och laga och lappa eller faktiskt genomföra stora förändringar som ett antal andra presidenter (på gott och ont, han nämner Roosevelt, LB Johnson och Reagan som exempel).

Obamas segertal innerhåller inte mycket nytt. Han är lycklig, fattas bara annat, och talar på sitt vanliga vis om försoning, enighet och öppenhet. Håller dessa löften i en praktisk verklighet? Obama tvivlar nog själv att döma av hans tal. Alla kommer inte att hålla med. Det kommer en vardag.

Samtidigt tycker jag inte man ska glömma att Obamas seger också är en seger för det gammaldags folkrörelsearbetet. Hans väg mot Vita huset började föga glamoröst i Chicago, människor har engagerat sig, knackat dörr, hållit möten och mobiliserat på ett sätt som gett Obama en enorm kassa för sin valkampanj. Men kampanjen har också väckt människor för politikens möjligheter. Vilket förklarar att fler än någonsin brytt sig om att rösta. I detta finns ett slags hopp. Jag citerar bloggen Tankar från roten

”Det som trots allt kan ge förhoppning är inte kopplat till personen Barack Obama, hur god och messiansk hans lärjungar än vill få honom till. Istället handlar det om alla de människor som engagerat sig i kampanjen för att de längtar efter ‘förändring’, människor som sett arbetstillfällen försvinna och hem utmätas. Det tryck som dessa människor och deras organisationer kan sätta på den nya regimen ger förhoppning.”

Publicerat i amerikanska presidentvalet, Barack Obama, Per Wirtén, USA | 4 kommentarer

Hur kul kan ett presidentval vara?

Publicerat den 3 november, 2008 av annalenalod

Det är dags för slutspurten av den amerikanska presidentkampanjen. Tur att det kommer en del humoristiska poänger såhär i slutfasen som gör att man orkar hålla sig vaken. En av mina favoriter är busringningen till Sarah Palin. Lyssna på när en kanadensisk komiker lurar i Palin att han är den franske presidenten Nicolas Sarkozy på Realtid.se eller läs om det t ex i Aftonbladet. I papperstidningen igår fanns också hela samtalet ord för ord, det känns helt obegripligt att någon i hennes position inte reagerar över hur presidenten talar om sin frus företräden i sängen, att hon skrivit en sång till Palin som heter ”Läppstift på en gris” (referar till Obamas attack på McCain som tolkades som ett angrepp på Palin) och lovorden över en porrfilm med en Sarah Palin-lookalike.

Flera tidningar summerar idag alla grodor som förekommit i valkampanjen, läs t ex Aftonbladet, eller DN. Åter är det Palins uttalanden som jag reagerar mest på. Som när hon försöker förklara hur hennes arbete som guvernör i Alaska gör henne kvalificerad för utrikespolitik. Ni får två varianter på samma tema:

”De är våra nära grannar och man kan faktiskt se Ryssland från land här i Alaska, från en ö i Alaska.”

”Det är väldigt viktigt när man överväger nationella säkerhetsfrågor med ryssarna att när Putin höjer huvudet och de kommer in i USA:s luftrum. Vart, vart kommer de? Jo, Alaska.”

Även kvällens Kobra visar ett långt inslag om humorprogram om amerikansk politik. Det kommer inte att bli helt lätt oavsett valutgången, konstaterar Kobra. George Bush var Guds gåva till komedin och blir svår att ersätta. ”Om Obama vinner blir jag poet”, säger en stå-uppkomiker i programmet.

Annars tycker jag JibJab som var med i ett inslag i Rapport i går inte verkar sakna idéer även kring de nya möjliga presidenterna. De sprider filmen Time for some campaignin’ på sin hemsida där man även hittar en massa annat godis i form av animerade vykort och roliga filmer.

I övrigt är det mest släkthistorier som snurrar runt favorittippade Obama.
Hans faster, visar det sig, vistas sedan några år illegalt i Boston. Obama tycker hon ska utvisas, vilket han väl är tvungen att säga. Det går inte an att komma och hävda att det ska gälla andra principer och lagar för hans egna anhöriga. Affären tycks inte bli någon skandal direkt, ingen förväntar sig väl att han ska ha koll på sin brokiga afrikanska släkt som han ju faktiskt knappast träffat. Ändå snurrar medierna runt alla släktingar de kan gräva upp, som Expressen som träffade hans farmor i helgen. Det är nog mer än vad Obama själv har tid med, i synnerhet i dessa dagar.

Publicerat i amerikanska presidentvalet, Barack Obama, George W Bush, John McCain, Sarah Palin, USA | 8 kommentarer

Larz-Kristerz – ironi eller nostalgi?

Publicerat den 2 november, 2008 av annalenalod

Första gången jag hörde dansbandet Lars-Kristerz från Älvdalen var när Klubb Sunkit firade 10-årsjubileum för några år sedan. De spelade på Debaser utspökade i damperuker och blanka gladfärgade dansbandskostymer med tydlig doft av 70-tal och möttes av en entusiastisk publik som dansade och sjöng med i texter som ”Jag träffa henne på stan, hon stod och mumsa banan” (Sidovagnsmotorcykel) eller Robot-Romeo.

Nu dyker Larz-Kristerz upp i TV:s dansbandskampen, när jag knäppte på TV:n igår höll de just på att massakrera Princes ”Purple Rain” i bugg-tappning till synes helt på allvar. Martin Aagård i Aftonbladet är upprörd över bandet som han tycker är alltför medvetet smart, önskar ”de onördiga killarna” (farbröderna skulle jag säga) i Bengt Hennings som just åkt ut ur tävlingen tillbaka och kallar Larz-Kristerz för ”populärkulturens dödgrävare”.

Jag tror Martin Aagård missuppfattat något. Larz-Kristerz tycker på fullt allvar att det här är bra musik och att det var bättre förr med dansbandsmusiken. Men till skillnad mot många andra musikgenrer finns det ingen cred i att gå tillbaka till rötterna och om man gör det uppfattas man som ett skämt. Larz-Kristerz har stylat sig till en viss framgång med sina märkliga kläder, men befinner sig långt från den storstadsironi som antagligen gjorde att de bjöds in till Sunkit för två år sedan. De kände sig uppriktigt uppskattade den gången, inte utskrattade. De var smartare än publiken som tror att det behövs ironi för att våga gilla dansband, Larz-Kristerz levererade äkta glädje och publiken tog emot. Men de ska nog avhålla sig från andra genrer, att döma av gårdagens insatser.

Noterade förresten att ett annat band i tävlingen gjorde en cover på Jonas Gardells ”Aldrig ska jag sluta älska dig” ur filmen ”Livet är en schlager”. Kommer osökt att tänka på min gamle högstadielärare Sture som brukade säga att ”ironi äro ett tveeggat vapen som används i övermåttan eller inte alls”.

Publicerat i dansbandskampen, Klubb Sunkit, Larz-Kristerz, Sunkit | 5 kommentarer