Det piper i mobilen:”Godmorgon! Idag skrivs historia. Det är så fantastiskt!! Välkommen till en ny bättre värld.”
Det är min svägerska som har halva släkten i USA som messar entusiastiskt efter resultatet i det amerikanska presidentvalet. Känner efter men mitt vanliga skeptiska jag har ännu inte kopplats på efter den korta nattsömnen, känner mig inte fullt lika euroforisk men vad sjutton. Kan man inte få vara glad för blott en liten stund en sådan här dag? Lite bättre kan man väl ändå tro att det blir, USA:s förre president har i många sammanhang, rätt eller fel, kallats ”The worst president ever”. USA:s president är på sätt och vis världens president, inte bara USA:s. (Den gula dekalen säljs fortfarande på T-shirts, samma budskap fanns på tablettaskar när jag var i USA i somras).

Det amerikanska presidentvalet bevakas nästan mer i Europa än Virgina, skriver Per Wirtén i Dagens Arena. ”De korta inslagen om presidentvalet får evenemanget att framstå som provinsiellt. SVT:s Aktuellt har mer bevakning om Obama och McCain än de stora kanalerna här.” Så när någon undrar, på skämt, om hon inte kan få registrera honom för att rösta inser han att det skulle kännas helt naturligt att göra det.

Jag inser förstås att det här bara är början. Per Wirtén undrar om Obama tänker göra som Clinton och laga och lappa eller faktiskt genomföra stora förändringar som ett antal andra presidenter (på gott och ont, han nämner Roosevelt, LB Johnson och Reagan som exempel).

Obamas segertal innerhåller inte mycket nytt. Han är lycklig, fattas bara annat, och talar på sitt vanliga vis om försoning, enighet och öppenhet. Håller dessa löften i en praktisk verklighet? Obama tvivlar nog själv att döma av hans tal. Alla kommer inte att hålla med. Det kommer en vardag.

Samtidigt tycker jag inte man ska glömma att Obamas seger också är en seger för det gammaldags folkrörelsearbetet. Hans väg mot Vita huset började föga glamoröst i Chicago, människor har engagerat sig, knackat dörr, hållit möten och mobiliserat på ett sätt som gett Obama en enorm kassa för sin valkampanj. Men kampanjen har också väckt människor för politikens möjligheter. Vilket förklarar att fler än någonsin brytt sig om att rösta. I detta finns ett slags hopp. Jag citerar bloggen Tankar från roten

”Det som trots allt kan ge förhoppning är inte kopplat till personen Barack Obama, hur god och messiansk hans lärjungar än vill få honom till. Istället handlar det om alla de människor som engagerat sig i kampanjen för att de längtar efter ‘förändring’, människor som sett arbetstillfällen försvinna och hem utmätas. Det tryck som dessa människor och deras organisationer kan sätta på den nya regimen ger förhoppning.”