Levande Historia sticker ut hakan igen med en utställning om den svenska delegationen som besökte Pol Pot-regimen i Kampuchea, nuvarande Kambodja, 1978. Vi får följa aningslösheten inom delar av den svenska vänstern och höra om namngivna personer som Jan Myrdal som ännu inte ändrat uppfattning. En av de mer sanslösa delarna av utställningen är en film som Jan Myrdal gjorde och som visades i svensk television där han redan i en uppräkning i inledningen rättfärdigar i stort sett alla revolutioner som världen känner. Vi träffar också Gunnar Bergström som idag skäms över resan och som medverkat till att skapa utställningen (även han finns med i en lång nyinspelad film).

Egentligen skulle jag vilja säga att det här är fantastiskt bra. Utställningen sätter fingret på fanatismens kärna och listar bevekelsegrunder för att inte se verkligheten som den är. Föredömligt pedagogiskt, ett utmärkt underlag för diskussioner i skolorna. Samtidigt känner jag precis som andra debattörer (se t ex Sakine Madon i Expressen) att det är tveksamt om en statliga myndighet ska förfölja namngivna nu levande personer. Kan inte låta bli att känna ett visst obehag, inte minst över den raljanta tonen i den här filmen. Hittills har det mesta av kritiken mot utställningen fokuserat just på den vars tonläge skiljer sig en del från de mer sakliga utställningstexterna, se tex Peter Fröberg Idiling, författare till boken ”Pol Pots leende” i DN.

Något jag också kan fundera över är att det är ett så starkt fokus på männen i delegationen, de två kvinnorna namnges och syns på bild, men vi får ingenting veta om vad de tycker idag. Ska man tolka tystnaden som skam eller att de i likhet med Jan Myrdal håller fast vid sin ursprungliga berättelse? Det hade varit värdefullt att få veta.

Trots min kluventhet måste jag ändå säga att jag redan längtar efter att gå dit och se färdigt några filmer som jag inte hann med, just filmerna är kanske det mest intressanta med utställningen. De fungerar som tidsresor och man slungas tillbaks till ståndpunkter och formuleringar som med dagens glasögon känns befängda. Studier i vår nära historia är nyttigt, ibland är glömskan störst i det korta perspektivet.