För övrigt kan jag inte annat än applådera dagens kolumn i Aftonbladet av Carl Hamilton. Han tillåter sig att vara lite lagom konspiratorisk angående avskaffandet av fastighetsskatten. Och inte mig emot:
”Fastighetsskattens avskaffande måste förklaras med något annat: en politisk strategi av högsta karat.Medelklassen ska förenas, inte med botten, utan med toppen. Samhället ska byggas uppifrån och ned, med början där uppe. Top-down.”
Mediernas nya inställning till sverigedemokraterna diskuteras lite överallt just nu. I går, torsdag, var jag intervjuad i SVT:s Kulturnyheterna med anledning av att TV 8 igår sände en debatt mellan sd:s Jimmy Åkesson och fp:s Erik Ullenhag. På måndag bjuder Publicistklubben in till debatt. Den sker med anledning av Publicistklubbens årsbok som det här året haft mig som redaktör. Temat i år är politiskt våld, grupper som anses hota demokratin etc. Flera av texterna handlar just om sd.
Niklas Orrenius från Sydsvenska Dagbladet, som också deltar i debatten, har skrivit en utmärkt text där han driver tesen att ett demokratiskt valt parti inte kan vara en fiende till svenska redaktioner. Man får granska sd som alla andra partier, med samma metoder och inställning. Reportrar i Skåne han talat med, texten fokuserar just på skånska medier, menar att skillnaden kanske inte är så stor mot kd och abortfrågan. Nu är ju invandringsfrågan mycket viktigare och mer dominerande i sd än abortfrågan i kd. Ingen röstar väl på sd som inte är mot invandring. Men i stort håller jag ändå med, lika för lika. Dessutom tror jag att särbehandlingen av sd inte har drabbat partiet utan tvärtom gynnat det. I TV8-debatten igår fick Åkesson tala fritt och det blev rätt platt, tror knappast partiet värvade några röster.
Niklas Svensson skriver i gårdagens Expressen om relationen mellan politiker och politiska journalister. Hur han fått tips hela tiden, saker som folk velat att han ska skriva om. Ofta färdig research att använda.
Det här att på olika sätt försöka sätta käppar i hjulet för de andra partierna är urgammalt. Starten på gamla underrättelseorganisationen IB var egentligen sossarnas vilja att hålla koll på kommunisterna. Officiellt för att bedriva debatt. Inofficiellt handlade det om att samla mer eller mindre smickrande fakta om motståndaren för att kunna mobilisera moteld. Av politiska skäl, för att man såg kommunisterna som ett hot mot demokratin. Men ser inte alltid politiska partier sina motståndare som ett hot, och deras politik som mer eller mindre farlig för Sverige? Med kommunismen var det förstås lite speciellt, med banden till Kreml etc. Här fanns ju inte bara inrikespolitiska skäl.
Alla partier har förmodligen en mer eller midre öppen granskning av varandra och försöker hitta blottor och svaga punkter att utnyttja. En del av detta får anses rimligt, att samla information om motståndarna generellt är väl inte fel. Men mediatrycket och ett allt snabbare tempo lockar till övertramp, och när enstaka medarbetare förivrar sig ska det inte hoppas på stöd uppifrån. Det är väl vad Jodenius insåg, sent om sider. Den partikultur som gör sådant här möjligt är ingenting som man vill debattera offentligt.
Boken om Sveriges första nazistledare, hans osannolika liv och det parti som han var ledare för.
Jag tar gärna uppdrag som moderator vid konferenser, kontakta mig för förslag!
Anna-Lena Lodenius 