Anna-Lena Lodenius

Varför man ska ta debatten? Det är en kommentar jag fått på mitt förra inlägg. Ja, för att det vore odemokratiskt att inte göra det. Jag tycker inte man ska debattera med rent kriminella grupper, grupper som kränker allt och alla. Men sd säger inte något som är så väsensskilt från andra partier. Det man framför allt kan skylla partiet för är att de är så totalt insnöade på en enda fråga att de ö h t inte kan debattera något annat (det var väl rätt tydligt i gårdagens debatt). Samt att partiet förenklar och hårdrar på populistpartiers vis. Dessutom har sd stöd av flera procent av väljarkåren. Då är det dags att ta debatt.

Sd ger enkla lösningar på svåra problem, har jag tidigare hävdat. Eller oftast, om man ska vara korrekt, knappast några lösningar alls. Att inte ta emot några invandrare, eller mycket färre, vore totalt orealistiskt. Människor kommer hit, legalt eller illegalt, vare sig vi vill det eller inte. Det är en mänsklig rättighet att fly.

Det betyder inte att jag inte tycker att sd emellanåt är farligt nära (eller rentav över)gränsen för att kallas rasister. Sd vill att Sveriges etniska sammansättning inte ska förändras. Hur skulle man kunna kontrollera det, ska vi registrera folk efter etnicitet – hur rasistiskt vore inte det? Världen förändras, globaliseringen gör oss alla mer och mer till världsmedborgare. Miljön känner ingen gränser (vatten, luft, djurliv), företagen opererar på en världsmarknad, vi blir totalt chanslösa om vi inte också agerar tillsammans över gränserna.

Jag har däremot trott att sd faktiskt skrotat idén om att vi inte ska få adoptera utomeuropeiska barn. Men när Mona Sahlin inte bare en utan 2 gånger tog upp detta protesterade inte Jimmie Åkesson så jag utgår från att frågan är åter på dagordningen. Sådant tycker jag man ska konfrontera sd med. Lennart Ekdahl och Mona Sahlin kunde ha gått betydligt hårdare åt Åkesson. Men det kommer väl fler debatter.

Det var modigt av Mona Sahlin att ta debatten mot Jimmie Åkesson. Och rätt. Någon gång måste det göras. Hellre börja nu än 2010 mitt i valrörelsen. Självklart tjänar Sverigedemokraterna på att synas. De flesta har fortfarande väldigt negativa förväntningar, det är svårt att inte överträffa dessa. Men på sikt, när partiet synts mer och mediebevakningen normaliseras, kan partiet inte längre räkna med sådana fördelar. Bättre att detta händer nu än 2010. (Debatterade detta i Nyhetsmorgon i TV 4 i morse och i Godmorgon, Världen! i P1 på söndag).

Jag var förvånad över att Mona Sahlin kändes så osäker. Men vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. Hon brukar vara en vass debattör som når ut, med konkreta exempel ur verkligheten och ett språk som inte låter som andra politikers. Nu var rollfördelningen den motsatta. Åkesson var mannen ur verkligheten (sa han), Sahlin framstod som betongpolitikern. Som ska försvara de politiska besluten.

Det är knappast bara den förra socialdemokratiska regeringens fel att det ser ut som det gör med problem med integration, med stora flyktingströmmar, med fundamentalism som växer i vissa grupper etc. Det handlar väldigt lite om nationell politik, alla länder i vår del av världen har samma utveckling. Men i det här laget hamnar hon i försvarsposition och det är en otacksam roll.

Socialdemokraterna måste släppa tanken att sd är ett kryptofascistiskt odemokratiskt parti som har en dold agenda. Det är inte heller självklart en del av högern. De är ett populistiskt missnöjesparti som spelar på att måla upp ett gap mellan eliten och folket, mellan de andra partierna och det egna partiet. Som förenklar och ger enkla svar på svåra frågor och som aldrig behöver ta ansvar för någonting eftersom de står utanför (och som sällan hamnar i den ställningen att de behöver göra det – om de får makt brukar de lugna ner sig betänkligt och bli nästan som andra partier, titta på Fremskrittspartiet i Norge).

Mona Sahlin, och andra politiker också för den delen, borde lyssna på kollegor i andra länder med en längre erfarenhet (Danmark, Norge, Österrike, Frankrike etc). Hur gör de andra partierna där? Finns det lyckade exempel? Jag föreställer mig att det finns kunskap att hämta, vi i Sverige är nybörjare på sånt här och Ny Demokrati var trots allt en ganska lätt match som brakade ihop av interna problem innan de hann utvecklas till något verkligt hot.

Sd sätter fingret på problem. Men de har inga lösningar. De andra partierna, även socialdemokraterna, måste arbeta mer på att hitta trovärdiga lösningar. Det räcker inte att säga att sd har fel och försöka svartmåla partiet, eftersom man i viss mån måste ge sd rätt i deras verklighetsbeskrivning. Den dag andra partier visar att de tar problemen med Rosengård och slitningar som uppstår i ett mångkulturellt samhälle både på allvar och kan vända detta till något positivt saknar sd grogrund för att växa. Det är jag övertygad om.