Varför är det så viktigt att fundera över vad som skiljer oss svenskar från andra folk? Finns det över huvud taget något sådant som svenskhet, och varför är det meningsfullt att definiera det? För mig känns det otroligt introvert och navelskådande. Lite som tonårstjejer framför sminkspegeln som funderar över vad killarna i klassen tycker, vem som duger och vem som ratas. Vem bryr sig om vad som är svenskt och vad som är något annat? Det är väl vilka vi är som räknas, inte vilket geografiskt område som vi råkade födas inom.
Minns en intervju med någon i filmbranschen i Hollywood som fick en fråga om hur det var att arbeta med en svensk regissör som Lasse Hallström och svarade: ”Ser ni honom som svensk fortfarande, han har väl bott här och gjort film hur länge som helst”. Precis. Inte ens det här med att bry sig så mycket om vad andra tycker om oss är typiskt svenskt. Medborgare i små nationer har ofta ett behov av att att markera sig mot resten av världen. Minns att jag en gång fick en fråga av en holländare som undrade varför vi svenskar är så förtjusta i Cornelis Vreeswijk, han var ju holländare? Minns att jag tyckte frågan var helt bisarr – ja född i Holland var han ju, men holländare?
Självklart finns det en del som skiljer villkoren i Sverige från andra delar av världen. Men det mesta av detta gäller i så fall hela Norden – inte bara Sverige. Eller hela norra Europa. Min man brukar tala om att det finns ett ”amningsbälte” – ett antal länder där man t ex får amma offentligt, ha sex före äktenskapet, där det är relativt jämställt etc. Skillnaden mellan länderna är knappast är större än regionala skillnader inom länderna. Å andra sidan är det som vi uppfattar som typiskt för norra Europa i mångt och mycket en produkt av hög välfärd och knappast kulturellt betingat.
Jag förstår över huvud taget inte hypen kring Fredrik Lindströms nyligen avslutade programserie på TV. Jag gillde Värsta språket, har gillat mycket annat han gjort också. Kanske för att det funnits en slags ömdjuk trevande ton i programmen som mer handlat om att söka svar än att skriva folk på näsan. Så är det inte alls i den här senaste serien, som av outgrundliga skäl hyllats av nästan alla kritiker. Här ska det spikas fast att vi svenskar är si och så, och sedan ska man känna igen sig och skratta åt det. Om man hör till normen typisk svensk, men vem sjutton gör det egentligen. Knappast någon jag känner i alla fall.
(Illustrationen kommer från en av mina många kokböcker, en hyllning till konservburken som räddare i nöden för stressade husmödrar.)
Anna-Lena Lodenius 