Strax före jul var jag på en glöggbjudning och stötte ihop med Lena Hjelm-Wallén, ordförande i socialdemokraternas valberedning. Jag frågade henne, förstås, hur det gick med att hitta en partiledare (knappast för att jag trodde att hon skulle säga något hon inte säger till medierna, men något ska man ju säga på glöggbjudningar). Hon svarade att det som förvånar henne mest är att folk blir så förvånade över att olika föreslagna personer tackar nej.
– Jag är förvånad över att någon över huvud taget vill ställa upp.
Det tänker jag på nu när Mona Sahlin ser ut att bli valet. Det unika med henne måste väl ändå vara just det. Att hon törs och vill. Det är ju inte precis vilket jobb som helst.
Jag har aldrig träffat Mona Sahlin, vad jag vet. Satt i en styrelse i några år där hon var med och hon gick aldrig på mötena. Folk var rätt irriterade över det, vad jag minns. Men det är klart: hon hade säkert mycket som skulle hinnas med.
Hon verkar tuff och svag på samma gång. Det förra är väl en förutsättning. Så nu hoppas jag bara att det ska bli dags att diskutera politikens innehåll och inte bara personerna (när nu det inträffar).
PS Det här med att hon inte varit med i facket är verklig en ”hang-up” i (s). Klart man ska vara med i facket om man arbetar någonstans där facket förhandlar och då i det fack som är aktuellt. Förr i världen satt Kilbom och de andra gubbarna och var stolta medlemmar i Filarefackföreningen fast de jobbat i några dagar och varit politiker resten av livet. Sahlin var företagare, det var då hon lämnde Handels. Är inte det ganska rimligt (för övrigt finns det en Småföretagarorganisation som jag egentligen borde vara med i men som jag aldrig kommer mig för att anmäla mig till)
Anna-Lena Lodenius 