Anna-Lena Lodenius

Jag deltog i en debatt i Björneborg om populism, f v Marko Hietikko från Yle, och till höger om mig Ann-Cathrine Jungar och Cristian Norocel.

Lite i skymundan håller SD på att bli vänner med partier som de tidigare inte varit välkomna hos. I veckan besökte jag finska Björneborg och en politikervecka liknande Almedalen, fast betydligt mindre, för att delta i ett seminarium med rubriken ”Populism så in i Norden”. Den dag som jag anlände på var Sannfinländarnas dag, och på scenen i ett av samtalen satt nye partiledaren, den hets mot folkgrupp-dömde Jussi Halla-aho, och SD:s Richard Jomshof sida vid sida. Det var första gången som företrädare för partierna framträdde offentligt tillsammans, och alla inblandade verkade uppenbart nöjda med att befinna sig i varandras sällskap (Jomshof har för övrigt finska rötter och släkt i just Björneborg). Richard Jomshof stack inte under stol med att partiledarbytet spelat en stor roll för den vänskapligare förbindelserna, den tidigare ledaren Soini ansåg att ett samarbete med SD skulle vara skadligt för Sannfinländarnas rykte.

Sannfinländarnas sitter ju i regeringen, men har mötts av hård kritik från sina väljare för att inte ha levt upp till förväntningarna, och bland annat ha medverkat till ett betydligt mer omfattande flyktingmottagande än tidigare. Den tidigare partiledaren Timo Soini och flera andra ministrar finns numera i det nybildade partiet Blå framtid som har stöd av färre än 2 procent av väljarna i opinionsmätningar. Betydligt bättre går det för det radikaliserade Sannfinländarna under sin nye ledare Halla-aho som får stöd av närmare 10 procent (vilket fortfarande är en bra bit under valresultatet 19 procent som partiet fick när det var som störst).

Det som hände i Björneborg är en direkt fortsättning på att SD förra året släpptes in i samma grupp som Sannfinländarna i Nordiska rådet (där sitter även Dansk Folkeparti som länge haft goda kontakter med SD). SD blev dessutom nyligen accepterade i den konservativa gruppen i EU-parlamentet där såväl Dansk Folkeparti som Sannfinländarna är med. SD lämnar således EFDD-gruppen som dominerades av EU-skeptiska UKIP som marginaliserats politiskt efter den brittiska folkomröstningen, och som förstås lämnar parlamentet i alla händelser när Brexit är färdigförhandlat.

Efter EU-valet nästa år lär gruppindelningen och vilka partier som lierar sig med varandra förändras. Den konservativa gruppen i EU domineras idag av brittiska Tories, som ju också försvinner efter Brexit. Det näst största partiet i gruppen är polska Lag och rättvisa. Vid det samtal om populism som jag deltog i resonerade forskaren Ann-Cathrin Jungar kring det högst troliga scenariot att det ungerska regeringspartiet Fidez, som idag sitter i samma grupp som många högerpartier, t ex svenska moderaterna, väljer att förena sina krafter i EU-parlamentet med Lag och rättvisa. Det skulle betyda att den konservativa gruppen drogs i en betydligt mer extremt och auktoritär riktning.

När Hufvudstadbladet intervjuade Richard Jomshof förklarade han att han såg positivt på att den politiska kartan ritas om, och nämnde bland annat just systerpartierna i Polen och Ungern.

”Jag tror att partier som våra går framåt nästa vår. Det kommer att förändra den politiska kartan. Det har redan gjort det i Ungern, Polen och Tjeckien men också i Österrike och Italien finns de som vill föra Europa i en annan riktning. Vi har chans att bli den största gruppen, det tror jag. Vi har partier som tar upp euroskepticism, invandring, islamisering, värdefrågor. Det kommer att hända mycket nästa år.”

Även den svenskspråkiga delen av Yle rapporterade om mötet mellan SD och Sannfinländarna. Samtalet om populism där jag deltog arrangerades av tankesmedjan Agenda. Det streamades och går att se på webben.