Det har gått tre år sedan sedan konstnären Lars Vilks dog. Strax efter att han omkommit i en olycka skrev jag en text på Doku:s hemsida där jag funderade över hans öde och gärning. Där skriver jag bland annat: ”Många som inte velat stå upp för Lars Vilks yttrandefrihet har känt sig tvingade att påpeka att de inte ser honom som någon bra konstnär. Som om det skulle ha något med saken att göra. Vilks själv ställde frågan: Så om jag målade Muhammed som hund i bländande teknik, vore det mer acceptabelt? Knappast för hans belackare.
Yttrandefrihet handlar inte om rätt eller fel, den bör inte vara kopplad till kvalitetskriterier och inte heller till individens status och ställning. Det borde vara självklart, men det är det uppenbarligen inte. Kanske var det ytterligare en anledning till den ambivalens som många kände inför honom: att han blottlade våra egna inkonsekvenser.”
Artikeln slutar såhär: ”Vilks betalade ett högt pris för sina provokationer, och att besinna sig såg han inte som något alternativ, han målade definitivt inte med osynligt bläck. Hans agerande kunde ha öppnat ögonen på fler för hur islamistisk terror och åsiktsförtryck fungerar, om de vågat se att det som drabbade honom var mycket större än konstnärens eget öde.”
På bilden som togs vid partiets bildande syns f v Gunnar, Sigurd och Birger Furugård.
Birger Furugård i början på 1930-talet då han var den samlande ledaren för svenska nazister.
Det första svenska nazistpartiet, Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, bildades den 12 augusti 1924. Alltså för exakt hundra år sedan. Det var betydligt tidigare än motsvarade partier i våra grannländer. Faktum är att Sverige var det första landet utanför den tyskspråkiga världen som fick ett nazistparti. Det här berättar jag om i min bok En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna som kom ut 1921 på Historiska Media
Initiativet togs av tre bröder med rötter i Silbodal i Årjängstrakten i västra Värmland, nära gränsen till Norge. Men själva bildandet av partiet skedde i Älvdalen i en bostad som tillhörde den lokala provinsialläkaren Gunnar Furugård som var den äldste av de tre. Initiativet kom från Sigurd Furugård som var affärsman och som hade bott utomlands, bland annat i Tyskland, och tagit intryck av stämningarna där. Han var tillsammans med Gunnar Furugård mest drivande i starten. Men snart tog veterinären Birger Furugård över ledarskapet och han står i centrum för berättelsen i min bok.
Eftersom Birger Furugård var så tidigt ute fick han också god kontakt med ledarskiktet i det tyska nazistpartiet, personer som då ibland hade en mer undanskymd ställning men som senare skulle skaffa sig betydande makt i Nazi-Tyskland. Han bjöds in till stora sammankomster, talade flitigt på olika politiska möten över hela Tyskland och brevväxlade med bland andra Heinrich Himmler och Gregor Strasser.
Birger Furugård står som andre man från höger på bilden som togs i Essen 1926, utöver Hitler syns bland andra Gregor Strasser längst till vänster och Heinrich Himmler, andre man till höger om Hitler. Rudolf Hess skymtar bakom Hitler.
Den 8 juni publicerade DN Kultur en text av Maria Schottenius som innehöll en intressant historia om hur författarparet Lyttkens, Alice och Yngve, tog emot den norska författaren och Nobelpristagaren Sigrid Undset under hennes flykt från den nazityska ockupationsregimen. Jag tog därefter kontakt med DN och Maria Schottenius för att komplicera bilden av Alice Lyttkens make som jag skriver om i min bok En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Eftersom Dagens Nyheter valde att inte ta in min text sprider jag den i mina egna kanaler:
Maria Schottenius artikel i DN om Alice Lyttkens
DN skrev om parets Lyttkens sällskapssalonger redan den 3 oktober 1980 i samband med att Alice Lyttkens gav ut sina memoarer. Där framställs dock hennes make ganska annorlunda än i de brev som paret skrev till varandra.
Jag har med stort intresse läst Maria Schottenius artikel om vänskapen mellan Sigrid Undset, Nobelpristagare och mest berömd för böckerna om Kristin Lavransdotter, och den på sin tid mycket populära svenska romanförfattarinnan Alice Lyttkens. Alice Lyttkens tvekade säkert inte att stötta sin väninna på alla sätt hon kunde. Hon framträdde ofta under 1930-talet som en tydlig antinazist och var till exempel en av få författare som kritiserade Vilhelm Moberg för att han tog emot ett vistelsestipendium 1935 till en författarbostad i Travemünde där han lät sig fotograferas tillsammans med den kände tyske nazisten Alfred Rosenberg. (Ett av många exempel på kontakter mellan den svenska kulturvärlden och Nazi-Tyskland som fått påfallande lite uppmärksamhet.)
Däremot sätter jag ett frågetecken för var Alice Lyttkens make Yngve egentligen stod politiskt. Enligt Maria Schottenius artikel backade han upp hustruns val att ta emot Sigrid Undset i deras gemensamma hem på flykt undan nazister i det ockuperade Norge. Men hans agerande några år tidigare visar att det var långt ifrån lika självklart för honom att ta avstånd från nazismen.
Yngve Lyttkens var en jurist som haft Ivar Kreuger som en av sina klienter och paret Lyttkens förlorade sin samlade tillgångar i Kreuger-kraschen. I samband med detta agerade han också på ett sätt som gjorde att han blev utesluten ur Advokatsamfundet. Det är möjligt att det jag ska berätta om Yngve Lyttkens delvis kan kopplas till ett desperat behov av pengar, parets ekonomi var helt enkelt katastrofal. Men det förklarar inte varför Yngve Lyttkens redan 1931 hade nazistledaren Birger Furugård som klient och även tog emot honom i sitt hem under vänskapliga former.
Birger Furugård ska ha dykt upp iförd uniformsliknande kläder och genast började skryta om sitt senaste besök i Tyskland då han genomfört en föredragsturné och träffat ”sina vänner” Hitler och Joseph Goebbels. Därefter frågade han om de kände till hur judarna höll på att underminera den ”ariska kulturen” och lade skulden för alla tidens många och stora problem på det judiska inflytandet. Alice Lyttkens ska därefter ha fått nog och dragit sig tillbaka. Hon skriver att hon reagerade med bestörtning och att hon först trodde att besöket hade att göra med att hennes debutbok snart skulle komma ut på den judiska familjen Bonniers förlag.
Vad Alice Lyttkens inte berättar är att det här besöket långt ifrån var den enda gången Yngve Lyttkens hade kontakt med Birger Furugård och hans bröder (de delade hans politiska uppfattningar och två av dem hade även varit med och startat det nazistparti som han var ledare för). I arbetet med min bok En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna (2021) hittade jag ett brev från Yngve Lyttkens till Birger Furugård avskickat i juli 1935, alltså några år senare. Det inleds med hälsningsfrasen ”Gamle vän!” och fortsättningen av texten ger också ett kamratligt intryck.
Enligt brevet hade Birger Furugårds äldre bror Sigurd förespeglat Yngve Lyttkens hjälp med att få Alice Lyttkens böcker översatta till tyska. Yngve Lyttkens skriver att han vill att Birger Furugård agerar omgående och skickar ett brev till utvalda personer i Tyskland. Han gör även ett försök att bistå med formuleringar. Yngve Lyttkens tycker till exempel att nazistledaren ska betona att han själv läst och uppskattar böckerna och att han vet att ”Fru Lyttkens har en mycket vänlig inställning till det nya Tyskland”.
Brevet förefaller vara en del av en längre korrespondens i samma ämne. Paret Lyttkens ska enligt Yngve Lyttkens ha hoppats mycket på hjälpen, men tiden har gått utan att något hänt. Nu har han förnyat kontakten med Sigurd Furugård som gett dem nytt hopp.
Avskedshälsningen ”Hell Dig” indikerar att Yngve Lyttkens även sympatiserade med Birger Furugårds budskap, vilket jag inte hittat några andra belägg för. Yngve Lyttkens formulerar sig som om både han och hans hustru står bakom brevet. Men visste Alice Lyttkens verkligen om att maken hävdade att hon var tyskvänlig i sina kontakter med nazister, och trodde de i så fall på hans ord?
Alice Lyttkens böcker översattes under den senare delen av 1930-talet till tyska och kom ut på ett förlag i Österrike utan inblandning av bröderna Furugård. Böckerna var till skillnad mot Sigrid Undsets inte förbjudna i Tyskland utan lästes även där. Men innehållet väckte reaktioner från nazistiskt håll, åtminstone i Sverige. Även en av Birger Furugårds bröder (jag har inte kunnat räkna ut vem) ska ha hört av sig flera gånger till Alice Lyttkens med kritik mot att hon släpade hemmafruidealet i smutsen och stod upp för en idé om kvinnans rätt till självständighet och yrkesarbete vilket bidrog till att undergräva ”den civiliserade världens moral”.
Yngve Lyttkens inledde så småningom en egen karriär som författare till böcker om verkliga brott, en genre där hans bakgrund som jurist kom väl till pass. Debutboken Giftmorden i Silbodal (Bonniers 1946, finns i ny tryckt upplaga och som ljudbok) handlar anmärkningsvärt nog om en präst som avslöjades som seriemördare och som dömdes och avrättades på 1860-talet i bröderna Furugårds hemförsamling i de skogrika västra delarna av Värmland. Nog måste väl Yngve Lyttkens någon gång ha pratat med bröderna Furugård om detta uppmärksammade rättsfall?
Jag har jämfört handstilsprov för att utesluta att brevet till Birger Furugård är skrivet av någon annan än Yngve Lyttkens. Jag har också pratat med Eva Heggestad som är en av få som forskat kring Alice Lyttkens författarskap. Hon berättade att hon alltid tyckt att Alice Lyttkens bild av maken i memoarerna kändes idealiserad och att han framstår på ett annat sätt i deras brevväxling som hon tagit del av. Däremot hade hon inte hittat något om nazistiska böjelser. (Hon har skrivit en bok med titeln Alice Lyttkens i och om 1930-talet.)
Anna-Lena Lodenius 