På bilden som togs vid partiets bildande syns f v Gunnar, Sigurd och Birger Furugård.
Birger Furugård i början på 1930-talet då han var den samlande ledaren för svenska nazister.
Det första svenska nazistpartiet, Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, bildades den 12 augusti 1924. Alltså för exakt hundra år sedan. Det var betydligt tidigare än motsvarade partier i våra grannländer. Faktum är att Sverige var det första landet utanför den tyskspråkiga världen som fick ett nazistparti. Det här berättar jag om i min bok En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna som kom ut 1921 på Historiska Media
Initiativet togs av tre bröder med rötter i Silbodal i Årjängstrakten i västra Värmland, nära gränsen till Norge. Men själva bildandet av partiet skedde i Älvdalen i en bostad som tillhörde den lokala provinsialläkaren Gunnar Furugård som var den äldste av de tre. Initiativet kom från Sigurd Furugård som var affärsman och som hade bott utomlands, bland annat i Tyskland, och tagit intryck av stämningarna där. Han var tillsammans med Gunnar Furugård mest drivande i starten. Men snart tog veterinären Birger Furugård över ledarskapet och han står i centrum för berättelsen i min bok.
Eftersom Birger Furugård var så tidigt ute fick han också god kontakt med ledarskiktet i det tyska nazistpartiet, personer som då ibland hade en mer undanskymd ställning men som senare skulle skaffa sig betydande makt i Nazi-Tyskland. Han bjöds in till stora sammankomster, talade flitigt på olika politiska möten över hela Tyskland och brevväxlade med bland andra Heinrich Himmler och Gregor Strasser.
Birger Furugård står som andre man från höger på bilden som togs i Essen 1926, utöver Hitler syns bland andra Gregor Strasser längst till vänster och Heinrich Himmler, andre man till höger om Hitler. Rudolf Hess skymtar bakom Hitler.
Den 8 juni publicerade DN Kultur en text av Maria Schottenius som innehöll en intressant historia om hur författarparet Lyttkens, Alice och Yngve, tog emot den norska författaren och Nobelpristagaren Sigrid Undset under hennes flykt från den nazityska ockupationsregimen. Jag tog därefter kontakt med DN och Maria Schottenius för att komplicera bilden av Alice Lyttkens make som jag skriver om i min bok En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Eftersom Dagens Nyheter valde att inte ta in min text sprider jag den i mina egna kanaler:
Maria Schottenius artikel i DN om Alice Lyttkens
DN skrev om parets Lyttkens sällskapssalonger redan den 3 oktober 1980 i samband med att Alice Lyttkens gav ut sina memoarer. Där framställs dock hennes make ganska annorlunda än i de brev som paret skrev till varandra.
Jag har med stort intresse läst Maria Schottenius artikel om vänskapen mellan Sigrid Undset, Nobelpristagare och mest berömd för böckerna om Kristin Lavransdotter, och den på sin tid mycket populära svenska romanförfattarinnan Alice Lyttkens. Alice Lyttkens tvekade säkert inte att stötta sin väninna på alla sätt hon kunde. Hon framträdde ofta under 1930-talet som en tydlig antinazist och var till exempel en av få författare som kritiserade Vilhelm Moberg för att han tog emot ett vistelsestipendium 1935 till en författarbostad i Travemünde där han lät sig fotograferas tillsammans med den kände tyske nazisten Alfred Rosenberg. (Ett av många exempel på kontakter mellan den svenska kulturvärlden och Nazi-Tyskland som fått påfallande lite uppmärksamhet.)
Däremot sätter jag ett frågetecken för var Alice Lyttkens make Yngve egentligen stod politiskt. Enligt Maria Schottenius artikel backade han upp hustruns val att ta emot Sigrid Undset i deras gemensamma hem på flykt undan nazister i det ockuperade Norge. Men hans agerande några år tidigare visar att det var långt ifrån lika självklart för honom att ta avstånd från nazismen.
Yngve Lyttkens var en jurist som haft Ivar Kreuger som en av sina klienter och paret Lyttkens förlorade sin samlade tillgångar i Kreuger-kraschen. I samband med detta agerade han också på ett sätt som gjorde att han blev utesluten ur Advokatsamfundet. Det är möjligt att det jag ska berätta om Yngve Lyttkens delvis kan kopplas till ett desperat behov av pengar, parets ekonomi var helt enkelt katastrofal. Men det förklarar inte varför Yngve Lyttkens redan 1931 hade nazistledaren Birger Furugård som klient och även tog emot honom i sitt hem under vänskapliga former.
Birger Furugård ska ha dykt upp iförd uniformsliknande kläder och genast började skryta om sitt senaste besök i Tyskland då han genomfört en föredragsturné och träffat ”sina vänner” Hitler och Joseph Goebbels. Därefter frågade han om de kände till hur judarna höll på att underminera den ”ariska kulturen” och lade skulden för alla tidens många och stora problem på det judiska inflytandet. Alice Lyttkens ska därefter ha fått nog och dragit sig tillbaka. Hon skriver att hon reagerade med bestörtning och att hon först trodde att besöket hade att göra med att hennes debutbok snart skulle komma ut på den judiska familjen Bonniers förlag.
Vad Alice Lyttkens inte berättar är att det här besöket långt ifrån var den enda gången Yngve Lyttkens hade kontakt med Birger Furugård och hans bröder (de delade hans politiska uppfattningar och två av dem hade även varit med och startat det nazistparti som han var ledare för). I arbetet med min bok En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna (2021) hittade jag ett brev från Yngve Lyttkens till Birger Furugård avskickat i juli 1935, alltså några år senare. Det inleds med hälsningsfrasen ”Gamle vän!” och fortsättningen av texten ger också ett kamratligt intryck.
Enligt brevet hade Birger Furugårds äldre bror Sigurd förespeglat Yngve Lyttkens hjälp med att få Alice Lyttkens böcker översatta till tyska. Yngve Lyttkens skriver att han vill att Birger Furugård agerar omgående och skickar ett brev till utvalda personer i Tyskland. Han gör även ett försök att bistå med formuleringar. Yngve Lyttkens tycker till exempel att nazistledaren ska betona att han själv läst och uppskattar böckerna och att han vet att ”Fru Lyttkens har en mycket vänlig inställning till det nya Tyskland”.
Brevet förefaller vara en del av en längre korrespondens i samma ämne. Paret Lyttkens ska enligt Yngve Lyttkens ha hoppats mycket på hjälpen, men tiden har gått utan att något hänt. Nu har han förnyat kontakten med Sigurd Furugård som gett dem nytt hopp.
Avskedshälsningen ”Hell Dig” indikerar att Yngve Lyttkens även sympatiserade med Birger Furugårds budskap, vilket jag inte hittat några andra belägg för. Yngve Lyttkens formulerar sig som om både han och hans hustru står bakom brevet. Men visste Alice Lyttkens verkligen om att maken hävdade att hon var tyskvänlig i sina kontakter med nazister, och trodde de i så fall på hans ord?
Alice Lyttkens böcker översattes under den senare delen av 1930-talet till tyska och kom ut på ett förlag i Österrike utan inblandning av bröderna Furugård. Böckerna var till skillnad mot Sigrid Undsets inte förbjudna i Tyskland utan lästes även där. Men innehållet väckte reaktioner från nazistiskt håll, åtminstone i Sverige. Även en av Birger Furugårds bröder (jag har inte kunnat räkna ut vem) ska ha hört av sig flera gånger till Alice Lyttkens med kritik mot att hon släpade hemmafruidealet i smutsen och stod upp för en idé om kvinnans rätt till självständighet och yrkesarbete vilket bidrog till att undergräva ”den civiliserade världens moral”.
Yngve Lyttkens inledde så småningom en egen karriär som författare till böcker om verkliga brott, en genre där hans bakgrund som jurist kom väl till pass. Debutboken Giftmorden i Silbodal (Bonniers 1946, finns i ny tryckt upplaga och som ljudbok) handlar anmärkningsvärt nog om en präst som avslöjades som seriemördare och som dömdes och avrättades på 1860-talet i bröderna Furugårds hemförsamling i de skogrika västra delarna av Värmland. Nog måste väl Yngve Lyttkens någon gång ha pratat med bröderna Furugård om detta uppmärksammade rättsfall?
Jag har jämfört handstilsprov för att utesluta att brevet till Birger Furugård är skrivet av någon annan än Yngve Lyttkens. Jag har också pratat med Eva Heggestad som är en av få som forskat kring Alice Lyttkens författarskap. Hon berättade att hon alltid tyckt att Alice Lyttkens bild av maken i memoarerna kändes idealiserad och att han framstår på ett annat sätt i deras brevväxling som hon tagit del av. Däremot hade hon inte hittat något om nazistiska böjelser. (Hon har skrivit en bok med titeln Alice Lyttkens i och om 1930-talet.)
EU-valet handlar inte framför allt om vilka svenska partier som kommer in i parlamentet, vilket svenska medier tycks tro. Det viktiga är hur parlamentets politiska sammansättning blir eftersom det avgör hur kraftfullt EU kan agera i tidens mest avgörande frågor som t ex säkerhetspolitik och klimatåtgärder. Därför finns det anledning att oroa sig för att högeradikala partier, som ofta är Putinvänliga och där klimatskepticism och andra underkännanden av vetenskapen är vanligt förekommande, växer kraftigt i opinionsmätningarna. Jag har gjort en sen genomgång inför valet av vilka partier vi har störst anledning att oroa oss över på Dagens Arena. Den är egentligen en uppföljning av en artikel som jag skrev för ett halvår sedan.
Det är svårt att sia om EU-valet eftersom det inte görs lika noggranna mätningar och människor röstar inte likdant i EU-valet som i det nationella. En annan osäkerhetsfaktor är att om det uppstår nya grupper eller om partier väljer att byta grupp (grupperna är nyckelm till inflytande och resurser i parlamentet). Men strax innan valet såg i alla fall partier associerade med de två grupperna ECR, den konservativa gruppen där bland annat SD ingår (det ledande partiet är polska Lag och rättvisa), och ID, identitet och demokrati, med många av de mest extrema högerradikala och högerpopulistiska partierna, gå mot en stor seger och spås erövra fler mandat än tidigare. Den kristdemokratiska gruppen EPP spås blir störst och den socialdemokratiska näst störst. Men om ECR och ID kan ena sig och rösta lika övertrumfar de den socialdemokratiska gruppen. Enstaka högerradikala partier kan ingå även i EPP som nyligen uteslöt ungerska regeringspartiet Fidez. Det är en öppen fråga var partiet hamnar efter valet.
Här är några partier att hålla ögonen på:
De stora länderna har fler mandat så det är viktigast att fundera över vilka partier som går framåt där. Franska Rassemblement National (Nationella rörelsen, förr Front National) går kraftigt framåt från en redan tidigare stark position. Den tidigare partiledaren Marine Le Pen gick vidare till andra omgången i presidentvalet där hon fick drygt 41 procent av rösterna, hon kan mycket väl vinna nästa gång. Hennes parti ligger över 30 procent i väljarstöd i vissa mätningar inför EU-valet.
Ett annat stort land är ju Tyskland men en representant för högerradikala Alternativ für Deutchland, AfD, som hittills varit ett parti på uppåtgående, har arresterats för spionage för Kina. Partiet har dessutom haft möten med högerextremistiska grupper där de planerat deportation av migranter som inte är tillräckligt assimilerade. Partiets tidigare toppkandidat i EU-valet Maximilian Krah har tvingats träda tillbaka efter att ha hävdat i en intervju att medlem i den nazistiska paramilitära organisationen Waffen SS inte automatiskt kan klassas som kriminella. Det här har medfört att AfD slängts ut ur ID-gruppen som de tidigare tillhörde. Det här har gjort att AfD också backat något i opinionsmätningarna från en topp på 23 procent till neråt 16–17. (Partiet har även dragits in i avslöjandet av en rysk kampanj som betalat EU-parlamentariker för att sprida rysk propaganda.)
Den så kallade Ibiza-skandalen 2019 gick i korthet ut på att den dåvarande partiledaren för Jörg Haiders gamla parti det österrikiska frihetspartiet, FPÖ, lurades in i en fälla som visade att han var beredd att förhandla om partistöd från ryska oligarker, vilket ledde till att FPÖ fick lämna regeringen. Men nu är partiet tillbaka på runt 30 procent i väljarstöd. Det ingår i ID-gruppen.
Nederländska Frihetspartiet, PVV, fick så få röster i EU-valet 2019 att partiet inte ens kom med i EU-parlamentet. I det senaste nationella valet blev PVV landets största parti med uppdrag att bilda regering, vilket visat sig bli en utdragen process. Stödet inför årets EU-val ligger på över 30 procent. (PVV har suttit i ID.)
Belgiska Vlaams belang (sitter i ID) har rusat framåt i opinionsmätningarna och tar tillbaka många väljare framför allt från ett annat mer nertonat parti som också kämpar för ett fritt Flandern.
Italien är det land där högerpopulistiska/högerradikala partier haft allra störst framgångar de senaste decennierna, inga andra regeringar har suttit lika länge. Regeringspartiet Italiens bröder, som sitter i ECR, vänta gå kraftigt framåt. Men rösterna lär främst tas från de två krympande samarbetspartierna i regeringen: Lega, som sitter i ID, och Forza Italia, som sitter i EPP.
Blickar vi åt Östeuropa bör nämnas slovakiska regeringspartiet Smer vars ledare, den politiske veteranen och rysslandsvännen Fico, utsattes nyligen för en våldsam attack av en meningsmotståndare och fick skador som han fortfarande vårdas för. Partiets två representanter i EU är grupplösa. Sloveniens tidigare president Jansa föll i det senaste nationella valet, men hans parti SDS, också Putinvänligt, är nu uppe på 35 procent i väljarstöd. SDS har två mandat och sitter i EPP.
Bland nya nya radikala partier som poppat upp eller något äldre som vuxit snabbt nationellt på sistone kan nämnas portugisiska Chega som ligger på runt 18 procent i opinionsmätningarna (associerade med ID) och nya rumänska AUR, som drivit antivax-kampanjer som gjort att många rumäner valt att inte vaccinera sig mot covid, har runt 20 procent i stöd (de står närmare ECR). I ID finns redan en representant för estniska Ekre, ett mycket extremt parti som satt en period i landets regering och som har stöd av 17 procent av väljarna.
Anna-Lena Lodenius 