Fascismen och vikten av att vårda orden

Mussolini-1935-ab7b76402439268b532e3429b3f1d1db0b28651d5_largewebb_kuriren_0019_Layer-44hämta

 

Igår väcktes jag av ett tidigt samtal från Ekot (som jag fick att ringa upp lite senare när jag vaknat och hunnit tänka efter). De ringde med anledning av det faktum att de senaste dagarna har så väl finansminister Magdalena Andersson som statsminister Stefan Löfven gått ut och kallat Sverigedemokraterna fascister. Frågan jag fick i morse var om jag höll med, och det gör jag inte.

Mitt svar, som rullade i Ekot hela lördagen (måste ha varit en nyhetsfattig dag) var att det finns många olika definitioner av vad den här typen av partier ska kallas, men det vanliga är inte att man kallar dem fascister. Det är det ganska få som gör, åtminstone om man tar del av den av den rikhaltiga forskningen på området. Jag nöjer mig för dagen med att hänvisa till en artikel i Internationalen av historikern Håkan Blomqvist, författare till en rad intressanta böcker (bland annat en om kommunisten Nils Flyg som blev någon slags vänsternazist på 1940-talet) som jag tycker sammanfattar frågan på ett bra sätt. Han konstaterar att fascism är något mycket värre än SD.

Statsvetare ser snarare en ny slags partifamilj som många kallar för exempelvis radikala högerpopulister och som består av nationalistiska, i regel konservativa, antiinvandringspartier som är starkt kritiska till etablissemanget och som agerar inom ramen för demokratin och parlamentarismen. Diskussionerna pågår ständigt kring vilka partier som ska räknas in, men SD ses mer eller mindre självklart som hemmahörande i den här gruppen. Modellen är franska Front national och på den korta listan över andra liknande partier hamnar t ex Österrikiska FPÖ, Vlaams Belang, Dansk folkeparti och nederländska Frihetspartiet. Partier som ju inte har en identisk politik, men ändå väldigt många gemensamma nämnare.

Det jag också pekade på i Ekot var problemet med att väljarna känner sig utpekade när statsministern benämner dem fascister, vilket kan vara otaktiskt med en ny valrörelse i antågande. Ordet fascism leder oss fel, och ger inga fördelar i försöken att bemöta SD på ett konstruktivt sätt.

Igår kväll fick jag mig tillsänd en text som passar så bra en dag som denna att det känns som den vore skriven för tillfället. Tage Danielsson insåg redan i februari 1977 vad det här handlade om, även då var inte minst vänstern snabb med att stämpla allt de inte gillade som fascism.

Om vikten av betydelsen
Ur Samlade tankar från roten

En far blev arg när sonen sa: ”Fascist!”
Han låste in sin pojke tills han lydde
och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.
Far släpppte därvid ut den tvångsinsydde.
Far hade visat att han var fascist.
Han visste inte vad fascist betydde.

Nu uppstår frågan: visste sonen det?
Han skällde nästan alla för fascister.
Ett ord, så där i största allmänhet,
för att beteckna icke-kommunister.
Ett namn på folk som han som pesten skydde.
Han visste inte vad fascist betydde.

Det som förbryllade vår gosse var
att auktoritära våldstendenser
var något nytt i bilden av hans far.
Kan då ett ord ha såna konsekvenser?
Han sa det bara för att pappa snacka
som en förbannad slipsprydd borgarbracka.

Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?
Tänk om ett skällsord, som sin mening mist,
blir självuppfyllande som profetia!

Den slutsats man kan dra av detta lyder:
man måste veta vad ens ord betyder.

NYTT 8/12: Deltog i morse i SVT:s Gomorron Sverige i frågan om fascism där jag debatterade med Henrik Arnstad. De gav oss en extra minut fick vi reda på efteråt, men vet inte om det ändå blir så mycket klarare. Svårt att hinna bemöta och få med information i såhär pass komplicerade frågor i korta TV-inslag. Tidigare i morse medverkade jag och TV4:s reporter Helena Gissén i Nyhetsmorgon i TV4 för att diskutera SD:s kommunkonferens i helgen och skillnader och likheter mellan SD och motsvarande partier i de andra nordiska länderna.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 41 kommentarer

Stor risk att SD ökar i ett extra val

SONY DSC

Bilderna togs vid en demonstration vid Norrmalmstorg strax före riksdagsvalet september 2014 där Jimmie Åkesson höll tal. Foto: Anna-Lena Lodenius

SONY DSCJag skriver på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet om SD:s chanser i ett extra val. (Artikeln kommer i morgondagens papperstidning) Jag hör just att de ligger på 12-13 procent i opinionsmätningar som underskattade partiet med flera procentenheter före riksdagsvalet. Ett norskt opinionsinstitut som prickade in valresultatet exakt säger att stödet är 16 procent. Jag vet självklart inte hur det går, men om debatten inför extravalet spelar SD i händerna kan det säkert landa på 18-20 procent. Detta är självklart en gissning, och jag hoppas jag har fel. Men prognosen är inte osannolik.

NYTT: Se även intervju i Dagens Arena i samma ämne.

Såhär ser slutet av artikeln på SvD Brännpunkt ut:

”Politikens villkor har förändrats, vi har fler partier, väljare som oftare byter parti, som även byter mellan blocken, och bestämmer sig sent innan ett val. Vi har snabbare medier, inte minst sociala medier, som gynnar ytliga utspel, enkla budskap och tydliga partier med profilerade ledare. Kopplingen mellan samhällsklass och röstbeteende har minskat, bland annat eftersom partierna skiljer sig mindre åt i ekonomiska frågor. Det är värdefrågorna som skiljer partierna, synen på invandring, familj etc. Det har gjort att högerpopulistiska partier som SD fått en mer central plats i debatten. De relativa framgångarna för ett nytt parti som Fi kan också förklaras med dessa förändrade villkor.

Den här verkligheten måste partierna förhålla sig till. De kan inte fortsätta drömma om stabila majoriteter. Ett treblockssystem betyder att två av blocken måste samarbeta, eller att blocken måste brytas upp. Antingen blir det röd-blå samarbeten, eller så måste något parti gå högerpopulisterna till mötes i något avseende. Eftersom det senare förefaller otroligt återstår bara att de övriga partierna samarbetar. Det är inte troligt att ett extra val förändrar detta. Min gissning är att det antingen blir status quo eller så gå SD kraftigt framåt.

Det är ett känt faktum att koalitioner över blockgränserna också gynnar populistpartier på sikt eftersom de kan framställa sig som den enda oppositionen. Här pekar många på att röd-blå koalitioner föregick framgångarna för exempelvis Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike och Pim Fortuyn i Nederländerna som banade väg för Geert Wilders Frihetspartiet. Men då handlade det om fasta koalitioner under en längre period. Det måste gå att samarbeta utan att sudda ut gränserna mellan partierna. Det är knappast enkelt, men jag skulle önska att det fanns en större ödmjukhet inför uppdraget.”

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 3 kommentarer

SD är fortfarande ett enfrågeparti

tre block

En bild ur en av mina Power Point Presentationer som visar på det som nu händer med tre jämstora block.

Tiden har kommit för Sverigedemokraterna att utnyttja den makt som den position som tungan på vågen ger. Nu upplever Sverige exakt det som jag brukar beskriva när jag föreläser och som hänt i andra länder: när högerpopulistiska partier blir tillräckligt stora uppstår problem att bilda majoritet för något av blocken.

Det finns bara två lösningar: Antingen måste röda och blå blocket samarbeta eller så måste någon av blocken ta in högerpopulisterna, det vill säga SD. Det dödläge som nu uppstått måste brytas. Jag utesluter inte att SD kan tjäna, möjligen mycket, på att det blir en blocköverskridande allians mellan vänster och höger eftersom de kan peka på ett maktfullkomligt etablissemang som gör allt för att stöta ut nykomlingarna i politiken. Men alternativet att ta in SD i en allians känns utesluten för båda blocken. Åtminstone just nu. Socialdemokraterna föreställer jag mig kommer aldrig att göra det, det finns i stort sett inga exempel på att S-regeringar gått i allians med den här typen av partier, och det är en gemensam linje över hela Europa. Det skulle dessutom straffa sig hårt i det europeiska samarbetet.

Jag följde gårdagens presskonferens med SD vid halv fem i min mobil i väntan på ett försenat flyg från Malmö. Den visade tydligt varför SD har en lång väg kvar att gå innan något av de andra partierna kan tänka sig att ta emot den öppna hand som Mattias Karlsson hävdar räckts ut. I vår informationstäta tid framhålls ofta nödvändigheten av att få ut ett budskap, och sällan har någon lyckats lika effektivt som Mattias Karlsson. Om någon tvekat var SD står i invandringsfrågan så borde en treåring efter att ha lyssnat på honom i en minut kunna svara på den frågan.

Det är just det här som sätter krokben för SD och det tror jag inte de är medvetna om själva. Andra partier i andra länder har hamnat i regering eller som stödparti i regeringar. Vilket oroat svenska debattörer. Men dessa partier har utvecklats, och de är faktiskt inte lika insnöade på en fråga som SD. Fremskrittspartiet i Norge som sitter i regeringen är (och har alltid varit ska man väl tillägga) ett oerhört mycket bredare parti, och även Dansk Folkeparti (som jag annars bedömer som extremare än Fremskrittspartiet) kan faktiskt prata om annat, och gör det också. Till den dag SD inser att ett lands politik innehåller ett brett spektra av frågor som har betydelse för medborgarna kommer partiets position som outsiders att bestå. Deras möjlighet att utöva inflytande går då genom att protestera och röra om i det politiska arbetet på det sätt som nu sker.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Besök hos SD:s kompisar i Ukip-land

SONY DSC

Ukip är ett parti för grå pantrar, medelåldern på konferensdeltagarna är hög. Foto: Anna-Lena Lodenius

SONY DSC

Partiledaren Nigel Farage är en skicklig talare som möts av ett gigantiskt pressuppbåd när han kliver upp på scenen. Foto: Anna-Lena Lodenius

För en tid sedan besökte jag brittiska Ukip:s största konferens någonsin som hölls på en konferensanläggning som ligger i anslutning till en hästkapplöpningsbana i utkanten av staden Doncaster i norra England. Det blev några intensiva dagar med Sverigedemokraternas nya idoler och samarbetspartners i EU-parlamentet (i gruppen Europe for Freedom and Direct Democracy, EFDD). Ukip spås gå framåt starkt i parlamentsvalet nästa år, och segrade nyligen i lokalvalet i Clacton där en populär tidigare representant för konservativa partiet gått över. Partiet blev störst av alla brittiska partier i valet till EU-parlamentet i våras.

Mina intryck från konferensen har jag bland annat samlat i en artikel i det nya numret av Magasinet Arena (nr 5/2014). Den innehåller bland annat följande avsnitt:

”SD tycks snegla allt mer på Ukip i sin propaganda, båda partierna siktar t ex in sig på att stoppa tiggeriet och försöker vända på begreppen och framställa sig som de verkliga antirasisterna (minns SD:s senaste valfilm med invandrare). Ukip har dessutom tagit SD under sina vingars skugga, berättade SD:s representanter i EU-parlamentet Peter ”Nalle” Lundgren och Kristina Winberg entusiastiskt för mig under SD:s valvaka i september.  Det verkar ingen överdrift, många jag möter har träffat dem och är fulla av lovord och berättelser, det visar sig till exempel att Kristina Winberg pluggat engelska i Skottland och varit ute och druckit öl med Ukip:s skotska sektion.

Jag har inga svårigheter att se att Nalle Lundgren, som förvånade svenska journalister med uttalanden som ”jag klev ut ur min lastbil för tre veckor sedan och vet ingenting om Marine Le Pen” när han fick frågor före EU-valet, smälter in väl bland Ukip:s alla lågutbildade arbetare som ser sig som förlorarna i ett föränderligt globaliserat samhälle.

Även den forne bankmannen Nigel Farage odlar en image av att vara en lättsam gamäng som gärna tar några öl på puben. Veckorna innan jag åker till Doncaster inleds en tävling bland de som donerar 10 pund till partiet där högsta vinsten är en pint med partiledaren. Jag avstår, men får nu ändå en chans att växla några ord med honom på partifesten ute på den rökiga terrassen där han tillbringar en stor del av kvällen. Jag undrar bland annat vad det var som fick honom att ändra sin tidigare uppfattning att aldrig någonsin ha något med SD att göra till att välkomna partiet i sin partigrupp i EU-parlamentet Europe for Freedom and Direct Democracy, EFDD:

- Det är, som du vet, ett parti som jag hade några reservationer kring, men det är möjligt att ändra sig. Jag tänkte när jag träffade deras valda representanter så kände jag mig bekväm med dem.

Nalle Lundgren-effekten alltså, ett parti som är trevligare än sitt rykte. En förklaring som jag inte tror ett dugg på. Men andra i partiet säger det jag redan tänkt: att det handlade om makt och resurser i Bryssel, och att Ukip till varje pris ville undvika att gå i allians med Marine Le Pen och därför såg sig om efter andra tänkbara partier i mindre länder. Det krävs 7 länder och 25 representanter för att få bilda en grupp, nyckeln till mer talartid och pengar. Eftersom Ukip fick hela 24 representanter var det antalet länder som var problemet.”

NYTT: Arena har nu lagt ut min artikel på nätet !

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 7 kommentarer