SD måste framstå som lagom extrema

SONY DSC

Sven-Olof Sällström och Mattias Karlsson vid SD:s valupptaktsmöte våren 2014 i Älvsjömässan. Foto: Anna-Lena Lodenius

Turbulensen i Sverigedemokraterna just nu är ganska typisk för den här sortens partier. De flesta av SD:s systerpartier i Europa har i något skede försökt strama åt och centralisera för att framstå som ett trovärdigt alternativ för bredare grupper av väljare. Det gör att de med nödvändighet måste stöta sig med en del av de som varit med och byggt upp partiet. Det gör också att personer som har ett starkt stöd internt ibland kastas ut. Det här skriver jag om i min kommande bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” som kommer i maj.

Jag tar också upp det i morgondagens SvD där jag framför allt jämför med Dansk Folkeparti. Eftersom det är lite som blev konstigt i texten, hoppas de kan rätta på nätet i alla fall (det blev väldigt bråttom och jag stod på Ica och kollade mobilen när jag skulle ge klartecken) lägger jag ut hela texten här på min egen hemsida. Det här en något längre version, innan debattredaktörens strykningar för att få in den på sidan:

NYTT : De har rättat webbversionen på SvD så det går bra att läsa artikeln där också.

***

Hotelser om uteslutningar i toppen av SD följer mönstret i den här typen av partier över hela Europa. I starten kan de ta ut svängarna mer, och har inte så mycket att förlora på att göra det eftersom de saknar makt och inflytande. Men ska partiet växa och få en mer substantiell andel av väljarstödet krävs en stenhård centralisering av makten och många uteslutningar. Alltså just den utveckling som Gustav Kasselstrand och William Hahne, ordförande respektive vice ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund som båda hotas av uteslutning, kritiserar partiet för.

Radikala högerpopulistiska partier, som är en av flera termer som forskarvärlden använder, talar mycket om att ge folket mer makt och påstår sig utmana etablissemanget. Men de kan paradoxalt nog alltså endast bli framgångsrika om de rensar i de egna leden och kör över även vissa personer som varit med och byggt upp partiet. Väljarna är nämligen sällan så radikala som de valt att engagera sig på ett mer djupgående sätt. Om SD har ambitioner att få 15-20 procent av rösterna i kommande val, vilket inte är orealistiskt, är det förmodligen en nödvändighet att partiet genomgår en sådan utveckling.

SD hör hemma i en lös och något spretig partifamilj som omfattar bland andra Dansk Folkeparti, Österrikiska Frihetspartiet och franska Front national. Det är inte alla av dessa partier som har rötter i miljöer med inslag av nazism och fascism, det vanliga är att partierna har en annan bakgrund. Även SD har försökt fjärma sig från detta ursprung. Men att det finns en sådan bakgrund gör det extra viktigt för SD att hålla en tydlig rågång mot grövre former av politiskt extremism.

Den danska forskaren Susi Meret har skrivit en avhandling där hon jämför italienska Lega Nord, Österrikiska Frihetspartiet och Dansk Folkpartis väg till makten. Hon noterar att alla tre partierna genomgått en liknande utveckling och stramat åt tyglarna och slutit leden på vägen mot framgångarna. Mattias Karlsson uttrycker det själv mer drastiskt på sin Facebook-sida: ”Jag har inte offrat 16 år av blod, svett och tårar för att tillbringa min politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4%-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex.”

I realiteten pågår ett krig åt två håll, dels mot personer inne i partiet som vill vrida det i en mer radikal riktning, dels mot nya oprövade representanter som inte är förtrogna med det dubbla budskap som förväntas av dem, ett något mjukare tonläge utåt och en större tolerans för lite radikalare tongångar inåt i organisationen (det senare blir dock svårare ju mer partiet växer och ju fler människor som är involverade). Det finns undervegetation av oreflekterade rasistiska åsikter och fördomar i folkdjupet och som släpps fram genom ett parti som presenterar sig med devisen ”Vi säger vad du tänker” (vilket också är titeln på min nästa bok som handlar om europeisk högerpopulism och som kommer i maj). Partiledningen i ett högerpopulistiskt parti måste helt enkelt vara noga med vem som släpps in och vem som tillåts representera partiet, eftersom varje förgripligt uttalande slås upp stort i medierna och kan kosta väljarstöd.

I Dansk Folkeparti, SD främsta förebild, granskas varje medlemsansökan noga på högsta ledningsnivå, och det behövs heller inte mycket för att bli utkastad. Framför allt tillåts ingen kritik av partiledningen. Rent praktiskt går det till så att partiets gruppledare och partiledarens högra hand Peter Skaarup regelbundet får listor och pekar ut vilka som ansökt om medlemskap som han anser bör undersökas närmare. I början av året rapporterade danska medier om personer som blivit uppringda av partisekreteraren som meddelat att deras medlemsansökan avslagits med hänvisning till något gammalt debattinlägg där de inte varit helt överens med DF i någon fråga. Den som vill kandidera för partiet utsätts för ännu hårdare kontroller som kan inkludera att de kallas till ett slags regelrätta förhör.

Dansk Folkeparti styrs liksom SD av en liten hårt sammansvetsad krets, i det danska fallet var det dessa personer som byggde upp partiet i mitten av 1990-talet (efter att flera lämnat det tidigare Fremskridtspartiet och dess ledare Mogens Glistrup). DF har förknippats mycket med tidigare partiledaren Pia Kjærsgaard, men den nuvarande partiledaren Kristian Thulesen Dahl, som efterträdde Kjærsgaard 2011, var också med från starten och står för en kontinuitet som belönats med ett ännu större väljarstöd. Kristian Thulesen Dahl har rankats som den duktigaste av alla danska partiledare, långt före alla andra, två år i rad och mer än var femte dansk kan se honom som statsminister.

I det svenska fallet tog en krets bestående av bland andra Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson över ett parti på fallrepet med en svag ledning. De som trodde att SD skulle rasa samman när Jimme Åkesson sjukskrev sig har fått se hur den väl sammansvetsade partitoppen bara fortsatte i princip som om ingenting hade hänt. Mattias Karlsson har agerat tätt intill Jimmie Åkesson i många år och han styr tillsammans med framför allt partisekreteraren Richard Jomshof, en annan veteran i SD:s toppskikt. Det är en fördom att den här typen av partier är beroende av en enda ledare.

Nu är det inte självklart att partiet lyckas bara för att de gör sig av med de mer extrema elementen. Det löper nämligen också risken att uppfattas som alltför utslätat. En undersökning som presenteras i januari 2015 visar att 13 procent av danskarna kan tänka sig att rösta på ett parti som har en tuffare invandringspolitik än Dansk Folkeparti. Bland de som röstar borgerligt är det var femte väljare som önskar sig ett sådant parti. Än svårare blir det om partiet hamnar i regeringsställning och tvingas ta ansvar på riktigt. Fremskrittspartiet i Norge försöker leva upp till det ansvar som ett antal tunga ministerposter sedan hösten 2013 för med sig, och stödet har rasat till rekordlåga nivåer och har varit nere på under 10 procent.

Ett radikalt högerpopulistiskt parti balanserar på en slak lina, å ena sidan inte för extremt, å andra sidan inte alltför anpassligt. Lyckas de tycks de ha en potential på 20-25 procent av rösterna i nästan alla länder i vår omvärld. Det som talar emot SD är i så fall om väljarna inte tycker att partiet på något trovärdigt sätt gjort upp med sitt förflutna.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 16 kommentarer

Poddprat om vinyl-fynd

DJ50sp_ep45_allodenius_posterJag har just medverkat i en podd som heter ”DJ 50 spänn”. Konceptet är att man får en femtiolapp som man förväntas köpa exakt 5 skivor för (LP, EP, singel eller 78-varv) och man måste följa vissa regler (en chansning, en typisk loppisskiva, en man blir nostalgisk inför, ett fynd och en som man bara drar utan att titta). Allt ska inhandlas vid samma tillfälle på samma loppis.

Jag träffade Tommie Jönsson, som ligger bakom den här podden, i julas när han var producent för uppesittarkväll med Kristian Luuk kvällen innan julafton (jag var där och spelade julskivor). Redan då frågade han om jag ville vara med i ”DJ 50 spänn”, och nu har det till sist blivit av. Vi hinner avverka prat om Lasse Holms snuskskivor tillsammans med upphovsmannen till Sexy-Western-böckerna, besök hos Yngve Stoors änka och en bekännelse från barndomen kring samma svenske exotica-pionjär, falska Sound of Music-skivor och mycket annat.

Jag har gjort en Spotify-lista med några av låtarna vi spelar, och även lagt till några av de artister vi pratar om men inte spelar. Framför allt har jag lagt till fler låtar med Delta Rhythm Boys på andra språk än svenska. Vem hade anat att de försökt sig på även finska och danska på sina skivinspelningar.

Publicerat i DJ 50 spän | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

En tuff första dag på jobbet när Åkesson återvänder

SONY DSC

Jimmie Åkesson talar på valupptakten inför EU-valet 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Nu meddelas det att Jimmie Åkesson återvänder på partiledarposten. Partiet har klarat sig bra ändå, det ligger högt i opinionsmätningarna och trots interna strider i bland annat Stockholm håller partiet hyfsat ihop. Jag har hela tiden tyckt att många överdriver Åkessons betydelse, och det är nog ingen tvekan att Mattias Karlsson klarat sitt vikariat med den äran.

SD är ett toppstyrt parti, men ledningen består av fler personer och den är tätt sammansvetsad. SD liknar Dansk Folkeparti, Vlaams Belang och vissa andra högerpopulistiska partier som har den här typen av intern struktur. Den hårda styrningen motiveras i DF med att hålla extremister stången och inte släppa in personer som kan föra partiet i en negativ riktning. Den som intervjuar de centrala personerna i SD inser snabbt att deras svar på olika frågor är påfallande lika. I synnerhet Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson uttrycker sig ofta nästan ordagrant. Och jag gissar att det nog är Karlsson som formulerar deras gemensamma hållningar, i högre utsträckning än Åkesson. Det är ju också Karlsson som skrivit de flesta av partiets politiska dokument.

Sedan är de förstås två olika individer och har delvis olika ledarstil. Men jag är inte säker på att Jimmie Åkesson hade agerat annorlunda än Mattias Karlsson har gjort under tiden han har varit sjukskriven. Under tiden har en rad ganska exceptionella händelser ägt rum som aldrig inträffat förut i partiets historia. Frågan är om Åkesson är återställd, att vara utbränd är en tung diagnos och det kan ta tid. Att vara partiledare är ett extremt utsatt jobb, och han lär behöva rejält med uppbackning. Att sitta i Skavlan på sin första arbetsdag (fredag kväll i SVT) låter som en tuff första arbetsdag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 8 kommentarer

Satirikerna och högerpopulismen

Högerpopulistiska politiker är endera överdrivet triggade på ständiga skämt, som Nigel Farage eller Ian Wachtmeister (om någon nu minns honom). Andra är mer humorbefriade, vad det verkar, som mer hårdföra nationalister som Marine Le Pen eller tyska Alternativ für Deutchlands gravallvarlige Bernd Lucke. Den senare kategorin borde vara tacksammast att skämta om, men jag tycker Al Murray (The Pub Landlord) lyckas rätt bra med sitt parti Free United Kingdom Party, FUKP, en uppenbar drift med UKIP och Farge, som jag upptäckte genom en krönika av Anders Lokko i SvD. Se även FUKP:s Facebook. En uppladdning inför brittiska valet i vår kanske?

Jag har totalt missat den norska serien ”Sex och SingelSiv” som tydligen skapades redan 2011. Hade varit kul med en uppföljning efter att Siv Jensen blev finansminister, men det kanske är för känsligt? Förresten har hon varit alldeles för osynlig, enligt vad jag hör från norska journalister (Opplysningskontoret.no publicerade en efterlysning i höstas). Här kommer en sång om Norge ur denna serie, resten av avsnitten verkar finnas på YouTube (se även Facebook-sida) . Jag kan dock tycka att driften med radikala islamister känns svårare nu efter det som hänt i Paris och Köpenhamn, detta märks ännu tydligare i vissa av de andra avsnitten.

Försökte se om det dykt upp något nytt om SD, men tror komikerna ännu inte smält Åkessons frånvaro (tipsa mig gärna om det är något jag missat). Jag kan tycka att Anna Blombergs imitationer av Jimmie Åkessons hör till det mer lyckade i humorväg om SD. Men den här filmen med Henrik Dorsin från förra våren fångar också något av SD:s själ.

Avslutningsvis kan man ju alltid titta en gång till på dansbandet Åkezzons och fundera på när och om Åkesson kommer tillbaks i politiken.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar