Vårens program av Miniatyr i Kanal Global har nu lagts upp på deras hemsida. Jag har lagt upp de som jag var programledare för här.
Under våren har vi bland annat diskuterat Anders Carlbergs bortgång, männens roll i relation till hederskulturer (som vi tog upp i två program), papperslösas situation och kravallerna som startade i Husby.
Att gå på musikal var inte någon självklarhet tidigare när jag besökte London. Men numera beter jag mig faktiskt allt oftare som andra Londonturister. Den här gången såg jag till och med två föreställningar. Vi bokade innan för att vara säkra, men annars finns ju alltid kioskerna i Leister Squares tunnelbana som säljer biljetter till halva priset.
”Once” är en anspråkslös men charmig lågbudgetfilm (se SvD recension) med irländske musikern Glen Hansard och Marketa Irglova från Tjeckien. Jag medger att det var svårt att tänka sig den på scen, men resultatet var bättre än väntat. Scenen är en pub, det spelas irländsk musik och vi i salongen kan gå upp före föreställningen och i pausen och stå där och dricka öl med skådespelarna. Vissa bifigurer i filmen får större plats, och det är mer komiska inslag. Men utan att det begås våld på en i grunden rätt lågmäld historia. Bra musik dessutom, har lyssnat mycket på soundtracket från filmen. Hansard och Irglova fick en Oscar för bästa filmusik, de var ett par både privat och på scen under några år och kallade sig då Swell Season, efter en bok av tjeckiske författaren Josef Škvorecký.
”The Book of Mormon” är en lika stor succé i London som tidigare på Broadway. En religiös satir om mormoner som försöker att missionera i Uganda, med alla kulturella förvecklingar och problem, skapad av personerna bakom South Park. Vansinnigt kul, smart och befriande i sin gränslösa drift med allt och alla. Välgörande i en tid då allt fler ängsligt avstår från att yttra sig av att rädsla för någon ska bli kränkt. Mormonerna har svarat med att annonsera flitigt på bussar och i tunnelbanan (exempel på annonsering här intill) samt, egendomligt nog, i programbladet till föreställningen.
Londons snyggaste pub är absolut Old Bank of England på 194 Fleet Street. Magnifik lokal, gott om plats, trevligt på alla sätt. I den här lokalerna huserade The Bank of England i 87 år. Men 1975 såldes byggnaden och 1994 tog bryggeriet Fuller’s över och började renovera med sikte på att öppna en pub.
Enligt legenden ligger byggnaden mitt emellan frisörsalongen som ägdes av seriemördaren Sweeney Todd och pajbutiken som ägdes av hans älskarinna, Mrs Lovett. I tunnlarna under kvarteret påstås Sweeney Todd ha slaktat sina offer vars kött senare hamnade i Mrs Lovetts pajer. Puben försäkrar att deras pajer är gjorda av riktigt brittiskt kött. (Sweeney Todd är med största sannolikhet en fiktiv gestalt, men han finns omtalad i en rad berättelser redan från början av 1800-talet. Stephen Sondheims musikal hade premiär 1979 och filmades av Tim Burton 2007.)
Old Bank of England stängde redan klockan 11 som många pubar, men snett över gatan låg The George Pub med anor från 1723 och riktigt mysig den också. Där stannade vi ytterligare en stund. Läser på nätet att The George Pub började som kaffehus, sedan blev hotell och så småningom pub.
För två år sedan när jag besökte London var vi på Ye Olde Cheshire Cheese på 145 Fleet Street, alltså samma gata lite längre ner. Detta är en av Londons mest anrika pubar som hyst stammisar som Charles Dickens, Samuel Johnson, Mark Twain, Arthur Conan Doyle och mängder av andra berömdheter. I synnerhet Dickens ska ha suttit mycket här, och tros ha fått inspiration till en del av figurerna i sina böcker här. I synnerhet delar av ”A Tale of Two Cities” tros ha varit inspirerade av just denna pub.
Ye Olde Cheshire Cheese fanns redan före den stora branden 1666 och återuppbyggdes efteråt. Det har varit en pub på den här adressen sedan 1538. Källarplanet är från ett karmelitkloster från 1400-talet. Lokalen är välbevarad och väl värd ett besök, men lite svår att hitta eftersom ingången är från en trång gränd vid sidan av Fleet Street, och puben har få fönster (vilket skapar ett gammaldags dunkel). Vintertid tänds en brasa. Här är min vän Finn Afzelius, som förde oss till denna pubpärla.
Jag är just hemkommen från några intensiva London-dagar. Här kommer några höjdpunkter från resan, jag tänker dela upp dem i tre delar. Först några museibesök:
David Bowie-utställningen på Victoria & Albert var så mycket större och mer fantastiskt än jag hade kunnat föreställa mig. Jag gillar Bowie, även om han inte varit någon av mina större idoler. Men att följa hans utveckling med kläder, musik, filmklipp, föremål etc är en fascinerande resa även för andra än fantaster.
Smarta tekniska lösningar gör att man hela tiden har rätt kommentarer och musik i hörlurarna beroende på var i utställningen man befinner sig. Smakfullt och välgjort. Besökaren får en nästan osannolikt heltäckande bild av allt i David Bowies karriär från hans konserter exponerade på gigantiska dukar till en pytteliten kokainsked som han brukade ha runt halsen på 70-talet.
Även resten av museet är för övrigt fantastiskt, brukar ofta hamna här när jag är i London. Uppskattade även en tillfällig music hall-utställning på första våningen med artefakter från dess storhetstid.
Hittade till exempel den här lustiga annonsen från Edinburgh 1813 där teatern uttrycker sin stora missbelåtenhet med en av sina skådespelare. Man blir lite nyfiken på vem den här Mr Berry kan ha varit.
Om massorna vallfärdar till Bowie – köa tidigt, de öppnar 10 och vi var där redan halv tio och fick biljett till dagen efter – är det färre som hittar till The Cinema Museum. Här häckar de verkliga filmentusiasterna i det som en gång var ett gammalt fattighus där bland annat Charlie Chalin bodde och arbetade med sin familj och över tusen andra personer.
Ta tunnelbanan till Elephant & Castle, använd en karta och följ den noga. Det är inte helt lätt att hitta hit men värt mödan. Museet består av enorma samlingar av biografrelaterade föremål, kläder, affischer, biljettluckor etc. Dessutom visas ofta intressanta filmer och föredrag under gemytliga former med många pauser då man kan fika med hembakta kakor eller ta en öl eller ett glas vin.
Den här gången lyssnade vi på den Oscarsbelönade historikern Kevin Brownlow som har en serie där han visar ovanliga filmfavoriter ur sina samlingar. Vi fick vi bland annat se ”Stella Dallas” från 1925, har aldrig förut gråtit på en stumfilm men den här var otroligt stark och ska ha varit en av Chaplins favoritfilmer. (Det finns även en ljudfilm från 1937 som bygger på samma historia, den måste vara sämre.)
