Tre år sedan terrordåden i Norge

breivik 3Det har idag gått tre år sedan Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd i Oslo på på Utöya. Med anledning av det skriver många tidningar om framför allt offren, och det känns på alla sätt bra att inte gärningsmannen är i centrum en dag som denna. Jag blev djupt gripen av SvD:s möte med syskon till unga människor som offrade sitt liv för andra på Utöya och de som överlevde för att andra gick emellan skotten.

Mina artiklar om terrordåden finns samlade här, och de handlar tyvärr mest om gärningsmannen. Jag läser med viss förvåning min egen text som skrevs dagen efter och publicerades den 24 juli i DN och inser hur mycket som hänt på den korta tiden, hur de första tvärsäkra uttalandena om att det var ett islamistiskt dåd avlösts av insikten att det rörde sig om en norrman och hur tankarna snarare gick till lasermannen, Oklahomabombarna och Peter Mangs. Mina artiklar (det blev flera även i andra tidningar) handlar bland annat om fenomenet störda män som tilldelar sig själva rollen som frälsare för planeten där spillda människoliv ses som triviala offer i kampen. En arketyp som är vanlig även i filmens värld.

Vi ägnar Anders Behring Breivik några tankar kring frukosten och konstaterar att vi inte har så mycket mer att säga just nu, antalet böcker om honom har vuxit lavinartat, antalet artiklar är omöjligt att överblicka, han lär sitta där han sitter och vi är helt enkelt väldigt trötta på honom. Någon konstaterar att han inte heller verkar ha fått någon rörelse kring sig, enstaka personer har fascinerats men det rör sig verkligen i marginalen tack och lov. Desto mer tänker vi på tillståndet i Norge och hoppas såren ska läka.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Hälften av facken stoppar SD

SONY DSC

SD:are på valupptakten på Långholmen i Stockholm 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Nästan vartannat fackförbund vill inte att medlemmar i Sverigedemokraterna blir valda till olika förtroendeuppdrag, rapporterade DN igår.  Allra tydligast märks detta i LO-förbunden. 12 av 14 LO-förbund säger nej till SD:are. Det är en väldigt tydlig markering, och den ger eko från förr. (Observera att det i det här fallet inte handlar om rätten att vara medlem i facket utan om det är rätt att SD:are får representera andra och bli valda till olika fackliga uppdrag).

Jag skriver i min bok ”Tvåfrontskrig” om hur facket stred mot nazister och kommunister (boken täcker perioden från början av seklet fram till cirka 1960). Fackförbunden, framför allt just LO-familjen som är de jag skriver om, tog tydlig ställning mot alla former av antidemokratiska ideologier.  Det var dels ett ideologiskt ställningstagande, men handlade också om tron på att det reformistiska arbetet lönade sig bättre och gav större framgångar för de anställda. Nazisterna sågs som en fiende till facket mot bakgrund av hur de trakasserade och förföljde fackliga i Tyskland. Stödet var stort framför allt för fackliga i de ockuperade länderna som Danmark och Norge, men några nazister syntes sällan i facket. Kommunisterna var ibland bröder i det fackliga arbetet, men drev också på om vilda strejker i sin iver att skynda på revolutionen, vilket försvårade förhandlingarna med arbetsgivarna.

SD är ju inte något nazistiskt parti. Men det finns en ideologisk skillnad mot arbetarrörelsen både vad gäller människosynen och synen på fackligt arbete. Det fackliga löftet som utgör grundvalen för det fackliga arbetet,vi ska inte sälja vårt arbete till ett lägre pris, bygger på en enad front, betyder att inte göra skillnad på olika anställda och att etnicitet, sexuell läggning, kön, ålder etc ska vara betydelselöst. Det här är självklart inte enkelt, minns striden för kvinnors lika rättigheter i arbetslivet. Men SD synsätt svär på många punkter mot fackets grundläggande värderingar. Partiet genomsyras av en nationalistisk syn på ett enat folk och en oförståelse för det klasskampsdrivna arbete som facket för. (Den här skriften sammanfattar väl LO:s inställning, den har getts ut inom ramen för ”Alla kan göra något-projektet”)

SD:s synsätt kan illustreras med ett citat från ett tal av Björn Söder, idag partisekreterare i SD, som han höll i skånska Perstorp 1 maj 2004:

”I kraft av vårt gemensamma öde, vår gemensamma forntid och vår gemensamma framtid vill jag mana till nationell enighet och solidaritet. […] i stället för klasshat vill jag mana till klassförbrödring, i stället för könskamp vill jag mana till kärlek mellan män och kvinnor, istället för mångkultur vill jag återskapa en gemensam identitet.”

Tanken att inte godta SD-representanter svär förstås mot yttrandefriheten, även i facket har man ju rätt att ha en åsikt. Många i facket sympatiserar dessutom med SD. 12 procent av LO-medlemmarna röstade på SD i EU-valet 2014. I vissa förbund som Byggnads och andra manligt dominerade LO-förbund ligger stödet för SD ännu mycket högre. Det sticker förstås i ögonen på medlemmarna att deras fackförbund vägrar låta dem representeras av medlemmar i samma parti som man själv röstar på.

Frågan är långtifrån enkelt. Kan allt stöd för SD verkligen ses som att någon ägnar sig åt fackföreningsskadlig verksamhet? Att centralt placerade SD:are med fackföreningsfientliga åsikter stoppas är en sak, men gäller det SD:are på alla nivåer och var går gränsen? Även under den tid jag skrev om i min bok ”Tvåfrontskrig” fanns det många kommunister som agerade utifrån en egen uppfattning, ibland på tvärs med ett parti. Även då (nu talar jag främst om början av 1940-talet) blev det diskussioner kring olika cirkulär som slog fast att kommunister inte ska få ha förtroendeuppdrag.  Jag förstår fackets ställningstagande, men tror att man måste fördjupa diskussionen. Att  tänka att det handlar om att brännmärka ett visst parti har genom historien visat sig föra väldigt fel, i stället måste varje individs åsikter och ageranden vara  i centrum.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Tyska euro-skeptiker väljer sida i Bryssel

SONY DSC

Goetz Froemming, är lärare och stod på listorna för Alternativ für Deutchland i senaste valet till förbundsdagen (partiet kom inte in). Beatrix von Storch är jurist och tog ett av partiets 7 mandat i EU-parlamentet. Foto: Anna-Lena Lodenius

Beatrix-von-Storch-Titel-12-mit-Claim1Så kom då nästa nederlag för UKIP:s ledare Nigel Farage: Euroskeptiska Alternativ für Deutchland, AfD, som kom in i EU-parlamentet för första gången, går med i ECR (European Conservative and Reformist Group) som domineras av brittiska Tories. De gör alltså sällskap med  bl a Dansk Folkeparti och Sannfinländarna som nyligen meddelade att de också valt denna grupp framför Farages EFD, Europe for Freedom and Democracy, där de tidigare varit med.

Jag träffade AfD när jag var i Berlin för en tid sedan, och beslutet förvånar mig inte. AfD riktar framför allt in sig på att Tyskland ska lämna euron. Det är ett parti som skapats av akademiker, men som också kan kritisera det mångkulturella samhället, fast då mer av ekonomiska än biologiska orsaker, och som ofta intar konservativa ståndpunkter i synen på familj, jämställdhet och homosexualitet. Beslutet att ta med den tyska uppstickaren AfD i ECR lär dock irritera Angela Merkl som via David Cameron försökt få Tories ledamöter att rösta nej, men det gjorde de inte.

Ska bli intressant att se hur partiets utvecklar sig, jag har förstått att diskussionerna kring grupptillhörigheten  i Bryssel har varit heta och nästan hotat splittra partiet (hittar inga bra källor på detta, tipsa mig gärna). Juristen Beatrix von Storch, partiets viktigaste kvinna som nu fått en av partiets 7 platser i EU-parlamentet, och läraren Goetz Froemming, som stod på partiets listor till valet till senaste förbundsdagen (partiet kom inte in) var framför allt bestämda på att AfD aldrig kan tänka sig att samarbeta med Marine Le Pen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

SD riskerar att bli grupplösa i EU

I natt kom rykten från flera håll om att Marine Le Pen nu lyckats få ihop sin grupp i EU-parlamentet (European Alliance for Freedom, EAF). Den kommer i så fall, om uppgifterna stämmer, att bestå av Front Nationals 24 ledamöter, Österrikiska frihetspartiets (FPÖ) 4 ledamöter, Vlaam Belang (Belgien) 1 ledamot, Italienska Lega Nord med 5 ledamöter, Nederländska frihetspartiet (PVV) 4 ledamöter samt de två senaste korten i leken: Polska kongresspartiet Nya rättigheter (Kongres Nowej Prawicy) med 4 ledamöter och Litauiska Lag och rättvisa (tvarka ir teisungumas) – 1 eller 2 ledamöter. (Källa bl a: EU-bloggen som bl a citerar Europolitics, Andreas Johansson Heinö på Twitter)

Problemet är antalet länder, det krävs 7, inte antalet ledamöter, eftersom Marine Le Pen fick så många mandat (24) var kravet med 25 mandat lågt ställt. Även UKIP fick så många mandat, också 24, att det är länderna, inte mandaten, som det riskerar att falla på.

SD:s Kent Ekeroth, som varit med i förberedelserna av EAF-gruppen, har hoppat av och SD har ju meddelat att de snarare vill samverka med brittiska UKIP och Nigel Farage. Men den gruppen, EFD – Europe for Freedom and Democracy, tycks ha allvarliga problem. Både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti har gått över till ECR (European Conservative and Reformist Group). Dessutom har Farage förklarat att han anser samarbete med SD osannolikt. I dagsläget är EFD långt från de 7 länder som krävs, han har träffat Beppe Grillo (femstjärnerörelsen) och tjeckiska Fria Medborgarpartiet har också nämnts. Farage har varit tydlig med att han inte vill att grupperna (EAF och EDF) förenas (se t ex Telegraph). Men sista ordet är väl inte sagt än, olika partier kan ändra sig (t ex lämna Le Pen för att återvända till Farage) och partier som ännu inte tagit ställning kan bli avgörande.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer