Befinner mig i Brevard, ett litet samhälle, två gator som möts i en korsning. Det ligger alldeles innan ett naturreservat i Apalacherna. De som jobbar på informationsstationen ser ut som Yogi Björn, han i tecknade filmer om ni minns som går runt och ser ut som en scout och slåss med en skogvaktare. Bredhöftade kvinnor med nästan obegriplig sydstatsdialekt ger min 13-åring en serietidning om Smokey Bear som räddade en skog från skogsbrand och blev hjälte. Smokey ser också ut som Yogi. Min dotter blir medlem i en särskild klubb för att stoppa skogsbränder och får en badge som bekräftar detta. Ingen självklarhet för en 13-åring men hon sätter med viss humor sin blaffiga badge på väskan.

Inte en svart person så långt ögat når, till skillnad mot andra delar av North Carolina. Läser att i Charlotte, charmlös bankstad där vi landade med flyget, var det 40 procent svarta när slaveriet upphörde. Vissa flyttade norrut t ex till Chicago men många blev kvar. I bergen är det bara ättlingar till tyskar, skottar och irländare.

Vi ska övernatta på ett av de förmodligen ståndsmässigaste hotellen i Brevard. Blygsamt beskrivet som ett ”Inn” i brochyrerna. Varsamt renoverat med ett överdåd av prylar från 1800-talet och framåt, en isbjörnsfäll på väggen, konstiga trätavlor av Abraham Lincoln, porslinsdockor, spetsgardiner. Breda vita kolonner som bär upp en balkong med de för sydstaterna så typiska gungstolarna. Det är nästan så man väntar sig att Rhett Butler ska kliva upp för trätrappan och göra entré och börja reta upp Scarlett O’Har där bland sammetsmöblerna. I morgon anländer den excentriska ägarinnan från sitt hem i Atlanta, måste fråga henne var hon hittade alla konstiga föremål som hon inrett detta kitschtempel med.