Att resa i USA känns lite som att spela SIM-City. Man ritar zoner med industrier och vips tornar det upp sig stora fabriker med rör utanpå och skyhöga skorstenar som bolmar ut rök, man bygger affärszoner och vips kommer allsköns krimskrams och vimplar kring köplador som snart blir övergivna. Småvägar, i och utanför stadskärnorna i Tenessee är fulla med igenbommade butiker eller fastigheter där det möjligen finns någon verksamhet på bottenvåning men där resten av huset ser helt övergivet och ofta vandaliserat ut.
Till och med små hålor som lilla Kingsport där jag nu befinner mig har en död stadskärna. Bilarna dras längre och längre ut i periferin längs körbanor som ringlar sig som spagetti i alla riktningar med avfarter som för enkelhets skull alla bär ett nummer (t ex Exit 52).
Kraftverken, broarna, bostadsområdena. Allt är löjligt välbekant, liksom vattentornen som har ben med en rund vit kula på toppen. Enda sättet att vinna SIM-City är att bygga miljonstäder med hus till himlen, tätt, tätt. Inte för mycket service, inte för mycket kollektivtrafik. Då rasar ekonomin och det blir hål i vägarna. Precis som i delar av Tenessee. Expansion är enda alternativet till döden, städerna dör i USA. Säkert är det ännu värre i många industristäder i norr.
Men i SIM-City är medborgarna smala och glada, i verkligheten är många så feta att de knappt kommer ur sina bilar när de ska in till köpcentrum eller Pizza Hut, Burger King, Waffle House och Wendys där de äter sina måltider. Ofta friterad, sötad och fiberfri kost som redan efter några veckor börjar kännas som det absolut svåraste med att vara här.
Anna-Lena Lodenius 
Har gjort samma notering, och funderat över om det inte handlar om bristen på offentlig styrning, att det bara är privata intressen. Av samma skäl rustar man sitt hus utan att bry sig om att de som ligger intill rasar ihop – det finns ingen plan för samhället på samma sätt som i vårt land där helheten ses som ett gemensamt ansvar.
Pekar ju mot att rejäl politisk planering är nödvändig för att allt inte ska urarta. USA har väl aldrig varit ett mönstersamhälle – märkvärdig nog har man skärpt sig när problemen har blivit för besvärande. Tänk på gangsterlivet under mellankrigstiden, roffarkapitalismen, dåliga fackföreningar (ledda av mutkolvar),brottsligheten i NY-City för inte så länge sen o.s.v.När allt blir för jävligt kan tydligen såväl samhälle som enskilda individer rycka upp sig. Känns trösterikt.
Själv byggde jag ut ett allomfattande tunnelbanesystem kompletterat med en busstation brevid när jag spelade så väl Sim City 2000 som 3000. Ändå gnällde min informationsansvarig ibland kring kommunikation, dvs. allt för trafikerade vägar i delar av staden. Men det var intressant iakttagelse du gjort av det amerikanska samhället. Själv inresserar jag mig kring det här med elledningar och telefonledningar, såg man också dessa i luften i de inre delarna av städerna. I Sverige gräver vi ner dem.USAblogg skriver ju ibland intressant om det amerikanska samhället:www.usablogg.org/