Countrystjärnan Loretta Lynn har en ransch en bit utanför Nashville som hon visar upp för fansen. Där kan man dels besöka hennes ”Kitchen” men söderns mat (grits – en smaklös majsgröt – majsbröd, kyckling och andra typiska rätter). Köpte en bricka som hyllar ”Coalminers daughter”, vilket också är temat för hennes museum borta vid ranschen som vi aldrig orkade åka till. Men även på restaurangen fick man sitt lystmäte av idolbilder på stjärnan i alla tänkbara, och otänkbara, utföranden och tekniker.

Någon dag senare kommer vi till Dollywood, Dolly Partons nöjesfält. Fyllt av nostalgi kring gamla tider i Smokey Mountains, järvägen, ångloken, forsfärder, guldletare, pionjärer etc. Dolly själv finns i ett hus som framför allt fokuserar på hennes scendräkter, den ena mer prålig och utstuderad än den andra (alla med väl tilltaget bröstparti) samt visningar av hennes TV-framträdanden. Men också här får man möta den enkla flickan från landet som var rädd när stormen ven i bergen, och som berättar om när hennes mamma lurade barnen att gömma sig under ett bord och göra alltihop till en lek.

En annan sak som förenar countrydrottningarna är deras män: utåt sett rätt trista, lunsiga och framför allt väldigt vanliga män. Dollys får man sällan se (däremot ofta höra talas om) men Lorettas kan man t o m köpa vykort av. Jag köper ett där han sitter på en smutsig traktor och funderar vad detta säger om countrystjärnornas villkor. Varför anses detta så viktigt att man t o m gör ett vykort av det? Dessa countrystjärnor har lämnat den fattiga södern, blivit rika och lever ett helt annat liv. Ändå måste de till varje pris visa att de i grund och botten är oförändrade. Hur visar man det bättre i kyrkans och moralens land USA än att hålla sig fast vid sin barndomskärlek i vått och torrt. Känns lite svårt att tro att sådana äktenskap lever av andra skäl än att upprätthålla en image. Men det kanske är jag som är oromantisk?