Är just hemkommen från Bokmässan i Göteborg och har kassarna fulla med roliga kortlekar till dottern, pysselhäften för brorsbarnen, CD-böcker till mamma, nyutgåvor av gamla stenkakor, en vacker bricka från Kungliga biblioteket med fantasieggande Carta Marina från 1500-talet, min favoritkarta ända sedan barndomen, pocketböcker från Djurens vänner för vrakpriset 10 kronor (bl a ”Djurrätt och socialism” med förord av Göran Greider, ständigt denne makalöst produktive Göran Greider som talade i många montrar om sin nya bok om Dan Andersson, se Kulturbloggen) och Expo – en alldeles färsk analys av sverigedemokraternas argument, har inte läst den än – återkommer med en recension.

Men bryr hon sig inte om vanliga böcker, typ romaner, undrar ni förstås. Jodå. Fast jag köpte bara en enda i år: Carl Johan de Geers nya ”Jakten mot nollpunkten” (se t ex recension i Sydsvenskan och Expressen) som det ska bli riktigt roligt att läsa.

Men mest av allt kommer jag hem med ett obestämbart surr i huvudet och öronen efter flera dagars konstant sorl och syrebrist. Bokmässan är för mycket, det tänker jag varje år. Men man vill inte heller låta bli att åka dit. Mest kanske för att det är en chans att träffa folk och få en bild av vad som händer på bokfronten, vad folk vars böcker jag gärna läser har för sig etc. Bokmässan handlar nog för min del inte så mycket om att köpa böcker (det gör jag oftast via internet) utan om möten och människor.