Musikens makt och Zarah Leander

Jag vidhåller, efter att ha sett flertalet av Zarah Leanders tyska filmer, att hon inte var någon vidare skådespelare. Hennes rykte som gudomligt vacker är också svårt att ta till sig. Men det beror kanske på att jag växte upp när en rätt överårig, småslirig, hest skrattande och hysteriskt spretande Zarah var ett vanligt inslag i TV-sofforna. Självklart såg hon bättre ut när hon var yngre, vem gör inte det? Men hennes gudomlighet byggdes upp av UFA:s skickliga marknadsförare som såg till att hon kläddes som en drottning och ljussattes för att hennes anletsdrag skulle komma bäst till sin rätt. De tog av hennes glasögonen vilket gav henne en sömnig lätt skelögd blick som ansågs attraktiv (hon fick en ständig ledsagare som gjorde att hon inte snubblade).
Av en kaxig Karl Gerhard-primadonna med stora fötter och basröst skapade de ”Die Leander”, den mystiska valkyrian från Nord. Kvinnoidealet hämtade de väl delvis från Greta Garbo och Marlene Dietrich, två stjärnor som förlorats till Hollywood. Men ”Die Leander” blev kraftfullare i sin framtoning.
Men sjunga kunde Zarah förstås, och med en röst som är omisskännligt hennes och ingen annans. Igår såg vi Die Grosse Liebe på filmklubben Fenix. Många fnissade över den emellanåt rätt töntiga handlingen. Men de tystnade under sångnumren. Särskilt mäktigt är det under den sista sången ”Ich weiss es wird einmal ein Wunder Geschehn” som arbetar sig upp till något verkligt pampigt. Nazistpropagandan blir sällan mer effektiv. Det är inte framfusigt och vulgärt utan bara starkt, vackert och lite mångtydigt. En sång som manar till kamp och framtidstro, vilket väl inte var så lätt då kan man tänka (ok, 1942 hade väl kriget ännu inte börjat gå riktigt utför för Tyskland).
Här är en längre version av sången än den som finns på den DVD som jag köpte från German Warfilms. Vet inte varför de klippt, man missar helt älvorna i bakgrunden, som enligt dokumentären Hitlers kvinnor delvis bestod av SS-män eftersom det blev för obalanserat att matcha Zarah med kvinnor som oftast är betydligt mindre än den resliga Zarah. Men här syns de.

När vi ändå håller på visar jag även en nyare version av samma låt (1983) framförd av Nina Hagen som jag tycker på ett underbart sätt parodierar och hyllar Zarah på samma gång.
Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i nina hagen, Zarah Leander. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Musikens makt och Zarah Leander

  1. Anonymous skriver:

    Måste säga att Leander på äldre dagar är rena skönhetsdrottningen jämfört med dig Lodenius.

Kommentarsfältet är stängt.