När nu Charlottes Brontës ”Jane Eyre” åter visas på bio, hur många gånger den filmatiserats har jag ingen aning om med det måste vara åtskilliga, vill jag passa på att uppmärksamma hennes betydligt mindre kända lillasyster Anne Brontë. Hon har ofta hamnat i skymundan, inte bara av Charlotte utan även av tredje systern Emilie Brontë, författare till ”Wurthering Heights” (”Svindlande höjder”) som också filmats ett otal gånger.

Anne Brontë gav ut sin debutroman ”Agnes Grey” samma år, 1847, som hennes systrar kom med sina båda mest uppmärksammade romaner. När hon kom med sitt nästa verk ”The Tenant of Wildfell Hall” 1848 (”Främlingen på Wildfell Hall”) marknadsfördes den av förlaget som ett tidigare verk av samma författare som till ”Jane Eyre” (alla systrarna debuterade under manliga pseudonymer). Möjligen trodde förläggaren inte på att det fanns så mycket begåvning i samma familj. Det fick systrarna att bege sig till London i samlad tropp för att visa upp sig och avslöja sina rätta identiteter.

Annes båda romaner är mer realistiska och inte alls lika romantiska som systrarnas. ”The Tenant of Wildfell Hall” framstår som en otroligt modern roman för sin tid. Den handlar om en kvinnlig konstnärinna som flyr en våldsam och alkoholiserad make och försöker skapa sig ett eget liv, ett tema som ansågs mycket kontroversiellt i en tid då kvinnors självständighet knappast var någon självklarhet. Men boken blev en omedelbar succé och den första upplagan sålde slut på bara några veckor.

Skildringen av romanens Arthur Huntingdon anses vara inspirerad av brodern i syskonklanen, Bramwell Brontë, som också var alkoholiserad. Det är för övrigt han som målat porträttet av sin syster ovan, en detalj ur en större bild med alla tre systrarna. I förordet till den andra upplagan av boken skrev Anne Brontë:

”Jag vill påstå att när vi har att göra med lasten, och med lastbara gestalter, är det bättre att skilda dem sådana som de verkligen är än sådana som de skulle vilja framstå.”

”The Tenant of Wildfell Hall” har filmatiserats två gånger, de andra gången 1996 med Tara Fitzgerald i huvudrollen. Jag tycker den är väl melodramatiskt och inte helt lyckad, Rupert Graves överdriver sina fylleslag och Tara Fitzgerald, med sina mörka sönderrökta röst som framför allt syns i många deckare, är inte självklar i kringelfrisyrer och släpande tygsjok av siden och spets. Men romanen håller än. Det är obegripligt att det dröjde ända till 2004 innan den kom i svensk översättning. Och nu verkar den dessutom helt slutsåld, läge för nytryck!

Man kan störa sig på att huvudpersonen Helen Graham inte verkar ha några tillkortakommanden, men något offer är hon verkligen inte. Och hennes analys av maken och det liv hon tvingas leva är skarpsynt och tidlös.