I tisdags hölls den debatt om politiskt våld i riksdagens som Richard Jomshof (SD) tagit initiativet till (kan även ses i SVT Play, referat TT). Jomshof refererade inledningsvis till BRÅ:s undersökning av hot och våld mot politiker från november 2011 som visar att en av sex politiker utsatts för hot eller våld under ett år. Det värst drabbade partiet var SD där nästan varannan politiker uppgett att de varit utsatta för hot, våld eller trakasserier, siffran är markant högre än för andra partier.
Men riksdagsdebatten handlade inte särskilt mycket om hotet mot SD, utan mer om jämförelser mellan höger- och vänsterextremistiskt våld. Jomshof gjorde en taktiskt felbedömning som gick ut och anklagade inte bara Vänsterpartiet utan även socialdemokraterna för att se mellan fingrarna med vänstervåldet, något som Morgan Johansson (S) med all rätt reagerade på.
Kritiken mot att ta lätt på vänsterextremistisk våld är desto mer relevant för Vänsterpartiet. Christina Höj Larsen (V) tog inte heller i denna debatt något tydligt avstånd från grupper som Revolutionära fronten. Med uteslutningen av Markus Allard (som bland annat försvarat just Revolutionära fronten) i färskt minne känns det extra oroande.
Dubbelmoralen i att SD fördömer vänstervåld, men inte tydlig tar avstånd från extremhögern, nämndes av flera. Roger Haddad (FP) påpekade att SD var det enda parti som uteblev när alla andra partier demonstrerade mot rasism i Västerås.
”Jag tror att mina partikamrater som deltog i Kärrtorp mot rasism och nazism även där saknade Sverigedemokraterna. Det måste vara trovärdigt när man begär en sådan här debatt att det ska handla om att ta ställning mot alla former av våld.”
Jomshof svarade att skälet var att SD inte vill samverka med de vänsterextremister som var närvarande i Kärrtorp. Morgon Johansson pekade på den dubbelmoral som ligger i att underblåsa rasism samtidigt som man fördömer andra former av politiskt våld.
”Det är samma Jomshof som brukar stå här i talarstolen och uttrycka sig mycket aggressivt mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet och gör dem skyldiga till nästan alla problem som finns i Sverige. I nästa andetag, när våld mot invandrare kommer upp, slår Sverigedemokraterna ut med armarna och säger: Hur kan det komma sig? Vem är det som legitimerar politiskt våld?”
Inte oväntat avrundade Jomshof debatten med SD:s vanliga antietablissemangsretorik: Våldet handlar inte bara om enskilda, det finns ett etablissemang som tycker att vissa frågor inte får lyftas utan ska gömmas undan (läs invandringsfrågan), och den som har andra uppfattningar baktalas och smädas. Dessutom ser etablissemanget mellan fingrarna med vänstervåldet, sa Jomshof. Det senare kan dock inte säga vara någon bra sammanfattning av den här debatten där alla, utom möjligen Vänsterpartiet, var mycket tydliga i den frågan.
Anna-Lena Lodenius 
Förlåt, men att övriga partier deltog i Kärrtorp säger väl allt om hur tydliga de egentligen är med sitt engagemang mot extrem vänsterns våld? En demonstration där Mattias Våg är funktionär och Revolutionära Fronten deltar öppet är kanske inte bästa sammanhanget att ta avstånd från politiskt våld?
Av de tusentals som var där som vanliga deltagare vet förmodligen ytterst få vem han är. Folk kom utan närmare kännedom, men med en vilja att manifestera mot nazism och rasism. Sedan, efteråt, har det ju däremot varit en hel del diskussioner om extremvänsterns roll i detta.
”Jag tror att mina partikamrater som deltog i Kärrtorp mot rasism och nazism även där saknade Sverigedemokraterna”
Detta tror jag är en ren lögn. Eller i alla fall ren faktiskt fullkomligt osant. Det har ju faktiskt hänt att SD-are försökt ansluta till antirasistiska manifestationer men då körts iväg av övriga deltagare med ord som ‘ni är inte välkomna här’, eller av polis med ord som ‘det blir lugnast så’.
Nornalt har inte människor sin partitillhörighet i pannan, så hade någon SD-are velat gå dit hade det gått för sig. Inte för att jag tror att särskilt många SD-are hade velat det, men vad vet man….
Fast vad skulle man uppnå med det förutom att ge ett erkännande för våldsgrupper? Lika sjukt som att be Sossarna gå i nazimarscher mot våldtäkter ect.
När Svärjes Kommunistiska Parti ungefär vid årsskiftet 1934/35 slutade att mana till revolution slutade man också att uppmuntra sina ungdomar till att använda våld som politisk metod. Den andra revolutionära gruppen, nämligen syndikalisternas SCA, organiserade fredligt sinnade anarkister. Ungsocialisternas rekommendation om lite småmord här och där för att sätta samhället i gungning glömdes.
I Tyskland stoppades det kommunistiska våldet effektivt – och då särskilt efter Hitlers maktövertagande 1933 – av nazisterna (slagsmål på gator, i ölhallar – särskilt i samband med motsidans möten och demonstrationer). Nu i maktposition släppte nazisterna emellertid lös ett revolutionärt våld mot judar och kommunister av det mest fruktansvärda slag. Man satte också skräck i såväl den egna partivänstern (Röhm, bröderna Strasser) som i de konservativa (Schleicher).
Den svenska pressen blev rejält antinazistisk först efter Tysklands nederlag 1945. Innan dess var man dock genomgående kritisk. De dåvarande fyra kommunistiska dagstidningarna var alla växlande antinazistiska eller avvaktande. Den senare hållningen iakttogs under den tid då Tysklands militära och politiska framgångar var som störst (tysk-sovjetiska pakten augusti 1939 – juni 1941). Det blev nästa två år. Den tvärpolitiska organisationen Antifascistiskt Samling – som hade starkt stöd från fackligt håll – brakade samman redan hösten 1939.