Årsminnesdagen av de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utöya har just passerat, och varje gång går tankarna tillbaka till den där chockartade eftermiddagen. Som så ofta blir det mer triviala som hände en själv vid samma tidpunkt starkt förbundet med det inträffade, precis som vid mordet på Olof Palme och andra tragiska händelser som påverkat mig. Dofter, klädesplagg, repliker, allt fogas till berättelsen om den 22 juli 2011.
Jag satt i en bil och hade just varit och avlivat ett marsvin som hade en blodig säck som hon släpade på som visade sig vara den utstötta livmodern. Jag hade just ringt min dotter i sommarstugan som grät när jag berättade att veterinären sagt att det inte fanns något annat att göra. Den lilla pappersasken med en tecknad duva med olivkvist i näbben vilade på bilsätet intill mig i väntan på en värdig begravning.
Vi hinner knappt avsluta samtalet innan mobilen låter och ett SMS berättar att någon galning håller på och spränger i Oslo. Sedan följer händelserna slag i slag, och min plan att återvända till sommarön ersätts med försök att förstå vad som hänt och en ström av artiklar och medieframträdanden. Den lilla katastrofen förbyts i en ofattbart mycket större.
Jag har många gånger fått frågan hur man kan skriva något över huvud taget så kort efter det som Anders Behring Brevik gjorde. Det är möjligen en yrkesskada men för mig känns det ofta som om orden är det enda jag har att ta till, att skriva blir ett sätt att hantera min egen ångest. Såhär efteråt kan jag förstås tycka att en del av det jag skrev inte var så bearbetat. Men jag tror medierna spelar en oerhört stor roll vid sådana här tillfällen. Vi kände alla att vår världsbild rämnade, att dåden helt enkelt inte gick att ta in. I medierna pågick ett kollektivt försök att hantera detta, med alla de brister och fel som de första dagarnas snabba analyser kan ha.
Försöken att förstå Breivik och det han gjorde har fortsatt och det har kommit mängder av böcker, framför allt i Norge. Ganska snabbt blev slutsatserna mindre tvärsäkra, människan Breivik är och förblir ett mysterium. De många offren för hans attentat 2011 är fortfarande en påtaglig realitet och ett svart hål i norsk historia. Han dödade inte minst en stor del av de som skulle föra den norska socialdemokratin in i framtiden. Jag ser med glädje att SSU och deras norska motsvarighet, Arbeiderpartiets ungdomsförbund, i år samlades på Utöya för ett gemensamt läger för första gången sedan dåden.
Anna-Lena Lodenius 
Domen i den senaste bio-skjutningen i USA har nu kommit
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21228096.ab
Självfallet har James någon typ av allvarlig psykisk sjukdom (det bekräftas – om inte av annat – genom massmordet i sig) men precis som i andra liknande fall (inklusive Breivik) skulle det stå i alltför uppenbar strid mot den allmänna rättskänslan att inte straffa den sjuke.
BREIVIK ÄR PSYKOPAT
Ur ett straffrättsligt perspektiv är ett brott av en sociopat typiskt oorganiserat och spontant, medan psykopatens brott är väl planerat, vilket gör dem svårare att upptäcka i förhand. Dock är de mer benägna att lämna omfattande belägg för att i efterhand försvara sin explosion av våld. Således har Breivik en mer psykopatisk personlighetsstörning är en sociopatisk dito.
Är Breivik psykopat eller sociopat?
Både psykopater och sociopater har en total likgiltighet för känslor och andras rättigheter och kan inte känna ånger eller skuld. De tycks sakna ett samvete och agerar helt i eget intresse. Både när de kortsiktigt agerar, eller lngsiktigt uppträder, enligt vad som vanligen anses vara ”normalt” beteende upplever de sig som skådespelare. De bortser rutinmässigt från regler, sociala seder och lagar. Inom kriminlapsykiatrin anser flera auktoriteter att dessa egenskaper som är lättupptäcka redan i förskoleåldern eftersom de är distinkta och repetitiva samt skapar ett mönster av dåligt uppförande som går utöver normala ungdomars ofog. De som uppvisar dylikt beteende är inte påverkbara, utan kan ”bara bevakas” (vilket torde avse framgent under hela livet).
En psykopat har på grund av en organiserande personlighet en tendens att vara bättre utbildade än genomsnittet sociopater, som förmodligen saknar färdigheter för att utmärka sig i skolan. Därför kan psykopater flyga under samhällets radar, många upprätthålla familjer och stadig arbete, emedan en sociopat oftare saknar den kompetens som är nödvändig för att efterlikna ett normalt beteende, vilket gör ”till synes friska” relationer och ett stabilt hem mindre troligt.
Man kan knappast kalla Breivik anarkist, eller att han över huvud taget är en mer eller mindre politiskt medveten sympatisör. Hen är helt enkelt en sociopat, eller troligare psykopat (jfr de bio- och skolskjutingar som förekommit på flera håll i världen). Det faktum att han har en allvarlig psykisk sjukdom med personlighetsstörning har underbetonats eftersom det delvis förtar juridiskt ansvar. Särskilt har rättsväsendets uppfattning växlat under årens lopp beträffande sociopatens ansvarsförmåga, och även mördare har släppts fria efter en kort tid av behandling.
Många använder termerna sociopati, psykopati och antisocial personlighetsstörning (APD) omväxlande. Det föreligger bland expertisen inte bara en tvist om det verkligen finns en skillnad mellan en sociopat och en psykopat, utan även (bland dem som anser det finns en skillnad) en tvist rörande vad dessa skillnader egentligen är.
Anders Behring Breivik är en anarkist, låt vara på högerkanten. Han är ensam och agerar själv utan ett uns av försök till samråd med andra. Han är partilös och är inte ens med i någon nazistisk kampgrupp. Likväl finns det vänsterpublicister (Expo) som – med stöd av diverse antifascistiska grubblerier – plockar ihop honom med Sverigedemokraterna. Skäms!