Jag var på plats igår i säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt igår när vi till sist fick höra terroristen på Drottninggatan, Rahkmat Akilov. Det fanns en oro att han skulle välja att inte tala trots allt, och kanske även att han skulle ha brutits ner så mycket att han rent psykiskt inte klarade av det. Hur lite vet vi inte om hur terrorister fungerar.

Det var en synbart lugn Akilov som mötte rätten, och han svarade som det verkade obesvärat på frågorna. Oftast kortfattat, kyligt och utan särskilt många detaljer. Men känslor visade han egentligen bara vid ett tillfälle: när han berättade hur han kastat sig ut ur förarhytten i lastbilen efter att inte ha fått sin sprängladdning att detonera, med brinnande byxor och smärta som försatt honom i chock. Det som händer honom själv väcker känslor, men uppenbarligen inte den smärta han tillfogat andra.

Akilov framstår som en motsägelsefull person. Han talar gärna om syftet med dådet: att slå mot de länder som är fiender till kalifatet (IS) och i viss mån mot de otrogna (bland annat ”lesbianer och bögar” – det fanns planer på ett angrepp på Pridefestivalen). Men han verkar inte ha haft några direkta kontakter med IS, bara via chattar. Han försökte ta sig till IS via Turkiet, men misslyckades. I stället har han chattat med olika personer vars identitet han inte känner till, och han har egentligen inga bevis för att de verkligen företrätt IS. ”Jag behövde inga bevis”, säger han. Dessa anonyma kontakter har lotsat honom genom dådet, han har skickat bilder, ställt frågor, haft väldigt tät kontakt med dem fram till dådet.

Han är en vilsen krigare i tillvaron som inte kan konstruera en fungerande sprängladdning, har dålig koll på geografin i Stockholm och kallar Drottninggatan för Centralgatan, Åhlén för glashuset och – vilket var gårdagens mest tragikomiska inslag – tror att man kan ta sig med Waxholmsbolagets båtar eller Mariefreds ångbåtsbolag till Jordanien sjövägen. Men att han saknar en plan för vad han skulle göra efteråt, som sas i SVT igår kväll stämmer inte. Han skulle ju dö, det var när han inte vågade möta döden som han saknade idéer om hur han skulle ta sig vidare.

Var det ett lyckat dåd? undrade åklagare.

Nej, svarade Akilov.

Åklagaren: Varför inte?

Akilov: Jag dog inte.

I stället tar han sig planlöst via Arlanda till Märsta, vandrar mycket, via en bensinmack flera kilometer rakt ut i ingenting. Han följer solen, säger han, söker ”oceanen”, därborta hägrar ett hav som kanske kan ta honom på andra sätt än de han undersökt tidigare till drömlandet, kalifatet. Till sist hamnar han på en väg som inte leder framåt, han tvingas återvända. Vid bensinmacken väntar polisen och han ger sig direkt genom att lägga sig platt på marken.

IS har inte tagit på sig attentatet, och det verkar han omedveten om. Var det för att han inte dog? Han är en misslyckad människa vars liv var helt i spillror, utan tillstånd att vistas i landet tvingades han övernatta i ett torftigt tältläger, och han verkar ha varit ganska ensam, hur mycket vet vi om vad människor är beredda till när de saknar hopp?

Terrorexperten Lars Gule, som jag intervjuade för min förra bok, talar om att terrorister behöver en känslomässig beredskap, den hade han, att någon förklarar världen och pekar ut förklaringar, det gjorde IS, och till sist – ofta det viktigaste – att det finns en tydlig handling som en människa kan ta på sig att utföra.

Jag talade om detta i TV4Live igår.